När jag började i Grankulla Samskola fick jag lära mig ett nytt ord: klassresa. Det var på den tiden när det, som en lärarinna en dag påpekade, var ”en skola för bättre folk” även om det börjat knaka i kanterna så att – fortfarande enligt lärarinnan – ”vem som helst” börjat skicka dit sina barn. Hon talade i vredesmod. Inte över det som varit utan över det som hotade vid horisonten.Min mamma sa inte vem som helst. Hon sa småfolk. Inte heller sa hon bättre folk. Hon sa herrskap eller såna där fina. Ibland sa hon societén, och då räknade hon in alla från doktorer och doktorinnor uppåt.

– Vi är småfolk, sa hon ofta.

Småfolk, förstod jag, var såna som hade leriga gummistövlar i farstun och på jobbet och en mörkblå överhalare som luktade av sin bärare och det han jobbade med.

Att gå i Grankulla Samskola innebar dagliga tågresor, i Esbo där vi bodde kunde man inte bli student när jag växte upp. Att gå i en skola där man kunde bli student och sålunda få möjligheter att studera vidare (och på det sättet kanske bli någon så att man kunde upphöra att vara vem som helst?) kostade det också. Allt kostade, från terminsavgiften till skolmaterialet, från kartböcker till bläckflaskor, skolmaten, den hemsydda gymnastikdräkten i blått och vitt – och tågresorna. Ett antal extra begåvade barn kunde dock befrias från terminsavgiften och bli frielever (fripassagerare?) om deras läshuvud var skarpt nog och deras föräldrar fattiga nog. Så där som hos oss. Fast allt det andra fortsatte att kosta och nuddade allt emellanåt smärtgränsen.
– Vi ska ha … sa jag var och varannan dag när jag kom hem från skolan, och mamma plockade fram pengar ur skänkens mittersta låda där pappas ”tilipåsa”, ett långsmalt brunt kuvert, förvarades.
En dag kom jag hem och sa:
– Vi ska fara på klassresa till Lappland.
– Det ska inte du, sa hon.
Klassresan låg på andra sidan gränsen. Året därpå sa jag ”De ska fara på klassresa till Paris” och mamma sa ”Jaha”. Fast när de andra kom tillbaka beställde jag kopior av de bilder de tagit. Jag klistrade in dem i mitt fotoalbum och begrundade noga och utan bitterhet snöskulpterade landskap och Eiffeltornets silhuett. Jag bläddrade ofta i albumet och kände mig upplyft över att ha klasskamrater som varit med om allt det som bilderna berättade om.
Vad en klassresa innebar i praktiken hade jag ingen aning om. Varken i den ena eller den andra betydelsen. Småfolk borde enligt synsättet därhemma ha förstånd att förbli småfolk och inte skämma ut sig genom att sticka in näsan där de inte hade något att skaffa. Satsningen på att skola ungen kunde dock ha vissa bieffekter.
”Vem vet,” hörde jag pappa säga till mamma en dag, ”flickan kan fast gift sig med en ingenjör …” Så väl gick det inte, däremot hade jag utan att veta om det redan stigit på det tåg som skulle göra mig klasslös.
Studentexamen blev en fribiljett till Studentteatern och den var igen en knutpunkt genom vilken man så småningom slussades vidare ut i världar som sådana som jag inte haft en aning om. Som konstnär fick man tillträde till alla samhällsskikt, ingen frågade efter varifrån man kom och fribiljetten fortsatte att gälla.
Fast därhemma var de inte glada. Småfolk var småfolk och det var inget att skämmas för så länge man höll sig på sin plats. Hade jag sagt att jag en dag skulle stå och prata med presidenten hade jag fått kring öronen.

Vivi-Ann Sjögren

 

Lämna en kommentar