Var dröjer den stora skandinaviska gayromanen? frågar Marianne Backlén som har läst igenom en ansenlig mängd engelskspråkig, framför allt amerikansk, gaylitteratur.
Namnet Andrew Holleran är en pseudonym, författaren föddes 1944, studerade vid Harvard och har varit bosatt i New York, Florida och Washington DC, miljöer, som är så påtagligt närvarande i hans romaner. Holleran medverkar regelbundet i The Gay & Lesbian Review Worldwide. Att ingen av hans böcker översatts till svenska är symptomatiskt och vittnar om att författaren representerar en litterär genre som för den stora publiken förblir marginell.
Holleran debuterade 1978 med Dancer from the Dance, en av de första romaner som öppet skildrade unga gaymän i New York, ifärd med att skapa sin egen, hermetiskt slutna kultur. Gayaktivisten Larry Kramer debuterade samma år med Faggots. Kramers och Hollerans böcker ansågs komplettera varandra, Kramer med sin bitande satir, Holleran med sin mjukare humor och sitt meditativt litterära språk.
Redan i Hollerans debutbok gick sex och död hand i hand. Holleran skildrar den begåvade och bildsköne Malones långsamma “komma ut”-process, hans förvandling till ett slags gayikon i New York, alla gaymäns kollektiva dröm. Som 38-åring är han redan utbränd och färdig att dö. Tre olika författare från en tidigare generation, Truman Capote, Gore Vidal och Christopher Isherwood, har alla skrivit om en liknande gayikon, baserad på en verklig person, en ung amerikan, som levde som prostituerad och dog i Paris på 1950-talet. Vidals The City and the Pillar (1948) anses för övrigt vara den första seriösa amerikanska gayromanen. Den chockerade läsare i ett homofobiskt USA och fick kritiker från bl.a. New York Times att avstå ifrån att recensera några av Vidals följande böcker.
Att definiera dagens och gårdagens gaylitteratur är inte helt okomplicerat. Varför stämplas Holleran som “gayförfattare” på ett helt annat sätt än t.ex. Michael Cunningham, trots att båda skriver litterärt högklassiga böcker? Blir den heterosexuella läsaren som är oinitierad i gaylitteraturens speciella jargong avskräckt av etiketten “gayroman”? Är det tryggare att läsa Annie Proulx novell Brokeback Mountain än noveller skrivna av t.ex. Holleran? Blir dagens gayförfattare tvungna att utvidga sitt berättarperspektiv och sina teman för att försäkra sig om en plats på den litterära parnassen?
Varför ter sig homosexuella romanpersoner i heterosexuella författares verk (eller i TV-serier) ofta som stereotypa, fjolliga kvotbögar? Måste jag dessutom i dag ta fram mitt “gaydar” (osynlig radarblick som avslöjar vilka företeelser som är gay) när jag läser Whitman, Proust, Mann, Gide, Kafka, Auden? Blir min läsning av Henry James på ett väsentligt sätt annorlunda ifall jag är medveten om hans förträngda homosexualitet (smärtpunkten i Colm Tóibíns prisbelönta roman Mästaren)? Svaret på den sista frågan blir ett tveksamt ja, trots att de flesta läsare antagligen inte vill fästa sig vid en författares eller romanpersons sexuella läggning, utan vid bokens litterära förtjänster.
Man kan också fråga sig var den stora skandinaviska gayromanen dröjer. Varför domineras denna genre av engelskspråkiga, framför allt av amerikanska författare? Håller gayromanen som genre på att försvinna? Eller är det i vissa europeiska länder fortfarande tabubelagt att skriva öppet om homosexualitet (för att inte tala om utomeuropeiska länder)? Man anar att det jäser och pyr på den här fronten åtminstone i Ryssland, då även Moskvas borgmästare motsätter sig Pride-paraden. I ett litet land som Jamaica får homofobin nästan patologiska uttryck och återspeglas i reggaesångernas hetsfyllda texter. Å andra sidan hänvisar Stefan Brunow så träffande till “regnbågsdespotin” i essäboken Mandomsprov (2006) och Anders Ahlbäck resonerar så här:”Måste jag verkligen av politiska orsaker, för att normalisera sexuell diversitet, skylta med någonting som egentligen är mycket privat och intimt?”
Pentti Holappas Ystävän muotokuva, som tilldelades Finlandiapriset år 1998, är en sällsynt finländsk gayroman, ifall inte vissa teman i Christer Kihlmans produktion räknas med. När professor Kari S. Tikka i våras efter ett besök på en helsingforsisk gayklubb blir mördad i sitt hem av två unga män från Estland, undrar man om det ändå inte finns någonting i gaykulturen som borde ventileras i böcker som utkommer i Norden.
Aftonbladets och QX-tidskriftens unge kolumnist Mats Strandberg har debuterat med den underhållande romanen Jaktsäsong (2006), som introducerar Stockholms trendiga gaykretsar och är således, trots sin uppenbart ytliga personskildring, ett välkommet inslag i svenskspråkig litteratur med gayteman.
Historieskrivningen av den amerikanska gaykulturen har pågått redan länge. År 1982 fick Edmund White sitt genombrott med A Boy’s Own Story (som utkom 1984 på svenska), första delen i ett romanprojekt, vars huvudsakliga syfte var att dokumentera den amerikanske homosexuelle mannens erfarenheter från ett tidigt 1950-tal till Stonewall-upproret i New York år 1969, som markerade början på den politiskt engagerade gayrörelsen, och slutligen till livet under hotet av aids. Här finns mycket lite av Gore Vidals glamour, eller å andra sidan av den ambivalens och det inre raseri som präglade James Baldwins författarskap.
För läsaren som är intresserad av det erotiska livets olika dimensioner, från en flyktig ögonkontakt till de mest bisarra sexuella äventyr, bjuder de manliga gayförfattarna på en läsning som får Anais Nins erotica att framstå som skolflicksuppsatser. Här finns dock en språklig jargong, ett slags kodifierat språk, kryptiska akronymer, som kan utesluta straighta läsare. När den unge Ryan gör slut med den betydligt äldre Morgan i Andrew Hollerans novell Petunias, konstaterar Morgan sammanbitet: “Det skulle ändå inte ha funkat, eftersom vi båda är tops”. På Tammerfors Setas (treseta.com) hemsida finns en nyttig ordlista; SVT:s kontroversiella program Böglobbyn har en bögparlör på sin hemsida.
I sin Guardian-recension av Whites självbiografiska bok My Lives, konstaterar britten Alan Hollinghurst (f. 1954) att gaylivet i dag har förlorat något av sin heroiska dimension. Ett påstående som stämmer åtminstone när det gäller Hollinghursts eget författarskap. Läser man hans fyra romaner, från The Swimming-Pool Library (1988) till Bookervinnaren The Line of Beauty (2004), kan man skönja ett slags förskjutning i känsloläge, tema och perspektiv, från en hedonistisk dyrkan av den manliga kroppen till en djupt satirisk skildring av Thatchererans narcissism och penningdyrkan. I The Swimming-Pool Library, en modern gayklassiker, som av någon oförklarlig orsak inte utkommit på svenska, berättas den ålderstigne Lord Nantwichs livshistoria i ett homofobiskt 1920-tals England och ett exotiskt Sudan parallellt med den unge aristokratiske William Beckwiths öppet homosexuella livsstil i London sommaren 1983, den sista sommaren innan aids kom med i bilden. Will blir andfådd av blotta tanken på män och på deras “mytologiska skönhet” där de joggar i Kensington Gardens sommargrönska. Den tidlösa simhallen med bassängens behagliga vatten, de korintiska pelarna, dusch- och omklädningsrummets privata atmosfär av manlig homoerotik, allt detta fungerar som en metaforisk hemvist åt gaymän i olika åldrar.
Andra författare, så som Michael Cunningham, David Leavitt och Armistead Maupin, skriver om gayfrågeställnigar ur ett mera allmängiltigt perspektiv och inkluderar mammor, pappor, barn och heterosexuella vänner i persongalleriet. I andra ändan av skalan finns ren pornografi, antologier, som kan heta Hot Gay Erotica, och som man kan hitta i bokhandelns gayhylla och förstrött och kanske lite förläget bläddra i. David Leavitt har kallats för gaylitteraturens ängel, Dennis Cooper för djävulen. Cooper har fått status som kultförfattare, hans prosa är besläktad med den nihilistiska transgression-genren, vars pionjärer var William Burroughs, Charles Bukowski, Kathy Acker, och som i dag företräds av Chuck Palahniuk, Bret Easton Ellis, Irvine Welsh.
I chatrumsromanen The Sluts (2005) skildrar Cooper en hermetiskt sluten värld präglad av sadomasochistiskt våld, pedofili och andra extremt obehagliga företeelser som kan inträffa när äldre män vill köpa sexuella tjänster av yngre män och utnyttja dem som sexualobjekt. Cooper arbetar med ett litterärt format som känns begränsat och därför tämligen ointressant. Som kvinnlig läsare kan jag känna mig som en inkräktare i ett exklusivt manligt territorium av privata fantasier. Kate Kellaway konstaterar i sin Guardianrecension av britten Paul Goldings roman Senseless (2004): “Det finns gränser för vad en heterosexuell medelålders kvinna förmår läsa om sadomasochistiskt sex män emellan”.
En annan ytterlighet är “gay lite”, en genre, som exemplifieras av fenomen som Timothy James Beck. Bakom namnet döljer sig en effektiv amerikansk arbetsgrupp vars uppgift är att svarva ihop underhållande skildringar av trendiga, rika och för evigt unga gaymän. Någonting av dessa stereotypa personskildringar har sipprat in i böcker av kvalitetsförfattare. Alan Hollinghursts The Spell (1998) är, trots det levande och lekfulla språket, en tämligen endimensionell skildring av fyra olika gaymäns sexuella eskapader i en by i Dorset och på Londons gaydiskotek.
Andrew Hollerans böcker förmedlar ett socialt patos och en galghumor, som gör dem tillgängligare för olika slags läsare. I The Beauty of Men (1996) tar den homosexuelle Lark hand om sin förlamade mor i en småstad i Florida, men konstaterar att han själv är emotionellt förlamad. Vid en ålder av 47 känner han sig lastgammal och övergiven; på ett tvångsmässigt och voyeuristiskt sätt intresserar han sig för den yngre Becker.
Grief är ett slags fortsättning på Larks berättelse, förlagd till Washington D.C. Den namnlöse berättaren, som sörjer sin mor, rör sig bland den amerikanska huvudstadens monument och muséer, som påminner honom om en gravgård. Det är ett USA i upplösning som skildras: hemlösa och psykiskt sjuka figurerar i bakgrunden. Abraham Lincolns änkas livshistoria bildar ett slags metaplan i boken. Berättarjaget föreläser om aidslitteratur och hyr ett rum hos en man i ett hus med stängda dörrar och en försummad hund.
I Grief är den enda levande kvinnan en ålderstigen dam vars son dött i aids. Hyresvärden konstaterar att aids under åren skördat mellan 300 och 600 av hans vänner och bekanta. Han drar en suck av lättnad när grannhusets nya invånare visar sig vara gay. I många gayromaner upplevs den heterosexuella världen nästan som ett hot, heterolivsstilen som tråkig och förutsägbar, ett slags halvdvala (om man får tro Edward i Hollinghursts The Folding Star). I essän “En genusskeptikers skamkänslor” i Mandomsprov hänvisar Anders Ahlbäck till “en bilderboksvärld med fru, tre barn, golden retriever och Volvo”, medan Stefan Brunow i sin mångbottnade essä “Efter att ha tillbringat en natt med sebror” antar att den sexuella skuldkänslan är heteromannens ständiga följeslagare. I Hollinghursts The Swimming-Pool Library förekommer inte en enda kvinnlig romanperson. Men detta är utgångspunkten i gayförfattares böcker: att skriva utgående från den homosexuelle mannens predikament.
Lyckligtvis blir de rent misogyna slängarna förhållandevis få. Visserligen antyder Lord Nantwich i The Swimming-Pool Library att flickor är motbjudande med sina stora bröst och bakar. I Christopher Isherwoods A Single Man (1964) besöker den åldrande brittiske George den cancersjuka Doris vid hennes dödsbädd i Kalifornien, bara för att försäkra sig om att hon inte längre kan hota minnesbilden av hans avlidne partner Jim. Georges paranoida föreställningar om Doris sexualitet är mindre smickrande: “Vidriga, uppsugande vulva, sluga, grymma, giriga kött. Jag är bitch mother. Jag kräver mina biologiska rättigheter. Jag begär Jim”. Huvudpersonen Brian i David Leavitts While England Sleeps (1993) påminner om den brittiske författaren Stephen Spender, som anklagade Leavitt för att ha stulit detaljer i hans självbiografi från 1951, speciellt berättelsen om Spenders unge älskare som deltog i spanska inbördeskriget. I Leavitts roman drömmer vissa unga gaymän 1936 om en värld befriad från kvinnliga ting i vilken män förökar sig partenogenetiskt, medan Brian lever i “sebravärlden” och pendlar mellan en kvinna och en man.
Edmund White gör några krampaktiga försök att skildra kvinnlig förälskelse och sexualitet, men resultatet blir ofta komiskt, så som i The Farewell Symphony (1997), då den italienska Tina från sitt dystra palats jagar den arme amerikanske huvudpersonen i Rom. Däremot övertygar Colm Tóibín i den extremt melankoliska The Story of the Night(1996) när den unge Richard i ett homofobiskt och korrumperat Argentina går i säng med Susan, en gift amerikanska som han är ekonomiskt beroende av, men konstaterar att det i hans själ finns ett djupt mysterium som hindrar honom från att attraheras av kvinnor. IThe Blackwater Lightship (1999) skildrar Tóibín ett slags irländskt matriarkat med mormor som centralfigur. Den unge aidssjuke Declans sista veckor skildras helt och hållet ur Helens, hans systers perspektiv.
Den moderne gaymannens bästa vän är ofta fag hag-kvinnan, en heterokvinna som dras till homosexuella män och dyrkar dem utan förbehåll, så som Edie i Hollinghursts The Folding Star (1993). Men på författaren Constance Fenimore Woolsons tid förekom ingen gayrelaterad offentlig diskurs, hennes vänskap med Henry James slutade i en tragedi, då hon begick självmord. Hur mycket den okänsliga skildringen av romanpersonen Tina i James kortroman The Aspern Papers (1888) bidrog till Woolsons depression kan man som läsare och författare bara spekulera i. Efter hennes död förstörde James deras korrespondens och den ohyggliga scenen, i vilken han dränker hennes klänningar i en lagun i Venedig, finns skildrad i både Emma Tennants, David Lodges och Colm Tóibíns senaste romaner.
Många gayförfattare förmedlar en längtan efter ett slags familjegemenskap, dock inte styrd av det heterosexuella samhällets normer. I sin essäbok The Elusive Embrace (1999) har Daniel Mendelsohn, känd kritiker och forskare i antiken, en detaljerad skildring av Manhattans trendiga gaykvarter i Chelsea; han kretsar också ingående kring Narcissosmyten, men i något skede ville han få distans till gaykulturen och blev stödpappa åt en väninnas son i New Jersey.
I Ett hem vid världens ände (1990) tar Michael Cunningham upp gayfrågeställningar i förhållande till andra teman. I en hurdan familjegemenskap vill vi leva? Är den traditionella kärnfamiljen dömd att dö för att ersättas av andra familjestrukturer? Här finns Bobby, som ser sin bror förblöda efter att ha sprungit igenom en glasdörr, och hans vän Jonathan, som på ett rituellt sätt dyker i en sjö, genom en tunn hinna av is: barndomen och den trygga familjegemenskapen sprängs sönder i tusen bitar. Senare bor den homosexuelle Jonathan tillsammans med den närmast asexuelle Bobby och den heterosexualla Clare i en torftig miljö i New York.
Att gayförfattare på 1980-talet fick ett slags ofrivilligt monopol på aidstemat är tragiskt. Varför undviker heterosexuella författare det? Unga människor förvandlas på nolltid (utan bromsmediciner) till skinntorra benrangel, blir blinda och dementa. Hela tillvaron blir en kapplöpning med de sinande T-cellerna. I David Leavitts novell ”Gravity” i samlingen A Place I’ve Never Been (1990) ställs den aidssjuke Theo inför ett omöjligt val: att välja mellan en medicinering som förlänger hans liv, eller en annan som hindrar honom från att bli blind. Han väljer att behålla sin syn.
I Leavitts novell ”Ayor” är berättaren en ung judisk man, kär i den karismatiske Craig, även han jude. I stället för att söka egna erfarenheter, nöjer sig berättaren med att på avstånd följa med Craigs sexuella äventyr. Craig är dock noga med att utöva skyddat sex. Ayor är den varning (At your own risk) som finns tryckt i samband med vissa klubbar i en gayguide till Europa. När en förkrossad och ovårdad Craig i Paris berättar att han blivit våldtagen i Madrid, fylls berättaren (som inlett ett seriöst förhållande med en ung fransman) av motstridiga känslor av självförebråelse och obehag. Varför har han låtit Craig leva det liv som han själv inte vågat leva? Det är Craig som har skyddat honom från livets alla farozoner. I den unge mannens ögon är Craig redan förlorad, förstörd, och han känner sig förunderligt lättad när Craig reser vidare till Tyskland, möjligtvis också på ett besök till Dachau, och antagligen försvinner ur hans liv.
Edmund Whites (f. 1940) senare författarskap genomsyras av aidstemat. Han blev själv hiv-smittad på 1980-talet, men insjuknade aldrig i aids. Romanen The Farewell Symphonyhänvisar till Haydns symfoni, som slutar med att orkestermedlemmarna en efter en lämnar scenen. Whites berättarjag framstår som en empatisk, energisk man, som kommer från en dysfunktionell familj i Midwest och som gått i terapi för att först bli av med och sedan bejaka sin homosexualitet. The Beautiful Room Is Empty (1986) är en tät skildring av en ung amerikansk bohemkrets som lyssnar på Sibelius och läser fransk litteratur i det sena 1950-talets Chicago. Senare festar Whites berättarjag hejdlöst på gayklubbarna i New York och bor i sitt älskade Paris. Däremellan skriver White om både Genet och Proust och medverkar tillsammans med sin terapeut i boken The Joy of Gay Sex.
På de första raderna i självbiografin My Lives (2005) berättar White hur han som 14- eller 15-åring talade om för sin mor att han är homosexuell: “detta var ordet på den tiden, homosexuell, i hela dess sataniska majestät, omgivet av eterångor, en blandning av ondska och sjukdom”. De intressantaste kapitlen i självbiografin handlar om Whites terapeuter, hans säregna, frånskilda föräldrar, de svåra åren som ung författare i New York. Han konstaterar: “Jag blev aldrig botad, men samhället förändrades och definierade homosexualitet på ett nytt sätt, som en läggning som var acceptabel, eller åtminstone nästan”.
Whites språk är för det mesta njutbart, fullt med både lyriska och humoristiska vändningar. Som läsare har man ibland svårt att följa med de tvära kasten mellan driftens och intellektets skilda världar. I vissa avsnitt i My Lives är White nästan pinsamt självutlämnande. De otaliga skildringarna av nya älskare förvandlas till en monoton upprepning, uppgifterna om utseende, storlek på penis, typ av muskulatur och hårväxt blir väsentligare än männens personlighet. Kärlek är irrelevant, anser en av Whites terapeuter. Man kan ta emot sex för pengar, men inte kärlek. Vad som får unga män att arbeta som prostituerade, hustlers, eller äldre män att söka upp dem (i dag oftast på nätet), går just inga gayförfattare djupare inpå. Styrs den homosexuelle mannens liv av sexuell lust, är den obesvarade frågan som Andrew Holleran ställer i Grief.
I Hollerans novell ”Amsterdam” reser Ray, en aidsdrabbad amerikan till denna stad, eftersom eutanasi är lagligt i Holland. Rays yngre väns anonyma möten på badinrättningarna och planlösa vandringar längs dystra kanalstränder påminner om den ensamme huvudpersonens vandringar i Washington DC i Grief. De påminner också om den fiktiva belgiska stad som Alan Hollinghurst tecknar i The Folding Star och Edwards tvångsmässiga förälskelse i den 17-årige Luc. Det är ett ganska glädjelöst liv som skildras i dessa berättelser, sorg och saknad i stället för lycka. Men när sommaren vänder mot höst i Hollerans novell ”In September” i In September, the Light Changes (1999), och alla andra har tagit färjan tillbaka till New York, upplever berättarjaget, som blivit ensam på Fire Islands strand, stunder av frid.
Att definiera sin sexualitet enligt genusspecifik attraktion blir antagligen allt mindre väsentligt i framtiden. Vi är försedda med en sexuell energi som kan kanaliseras på de mest olika sätt och vålla oss känslor av både glädje och sorg och allt däremellan. I den sista delen i Michael Cunninghams senaste roman Märkliga dagar (2005), förflyttar vi oss till en avlägsen framtid, där roboten Simon är programmerad att erbjuda farliga upplevelser åt blåhåriga euroturister. Här driver Cunningham med gayklichéer. När Simon påbörjar sin långa resa till Denver med den döende reptilkvinnan Catareen (de badar i en sjö, precis så som Jonathan och Eric), bevisar han att det är möjligt för helt olika varelser att älska varandra. Att vara programmerad med ett Walt Whitman-chip är inte heller så illa.
Marianne Backlén
