Första gången vi ringer kan hon inte prata. Hon har besök. Med låg röst ber hon oss att återkomma. Hon är vitryska och skriver med risk för livet.  På svenska finns Bön för Tjernobyl och Förförda av döden, reportageböcker som gräver djupt i post-sovjetiska sår. Varför riskerar du ditt liv? frågade jag henne på bokmässan i Göteborg tidigare i höstas. Hon svarade:

– Som Dostojevskij en gång sa, för att se hur mycket människa det finns i människan.
Svetlana Aleksijevitj har erbjudits en fristad i Sverige. En tid för lugn och ro. Men oron för hennes eget liv har förbytts i oro för andras. En nära vän har just mördats. Tidningarna skriver om en röst som har tystats.

Svetlana Aleksijevitj och Anna Politkovskaja har förutom den sovjetiska bakgrunden mycket gemensamt:  krig och den lilla människan i det stora systemet, men kanske framför allt, sökandet efter sanningen. De brukade prata om krigen, varför de drogs till slagfälten. Politkovskaja till Tjetjenien, Aleksijevitj till Afghanistan. Vad hade de där att göra? Glömde fråga.
Blir det tyst nu? Lämnas tjetjenerna åt sitt öde? Ett par veckor efter mordet på Anna Politkovskaja kommer jag till jobbet. På skrivbordet ligger en bok som heterAluminiumdrottningen. Sex kvinnor berättar om krigen i Tjetjenien. Det är ohygglig läsning, skrämmande, overklig. Kalimat, en av kvinnorna försöker driva ett café i krigszonen: ”Jag säger till mig själv att vi väl åtminstone inte kan dö utan att ha fått tillbaka kallvatten i kranarna”. Zjenja Morozova beskrivs som en gumma med kosmisk energi och en oförbätterlig förmåga att inför hjälparbetarna gråta på beställning. Tårarna från hjärtat kommer på natten: ”Min dotter har dött, de har förstört mitt hus, och de har gjort hemska saker med mina barnbarn, men jag är ändå inte arg på någon. Jag är rädd”.
Kvinnorna vittnar från avgrunden, om hur de önskar att de inte fött barn, om ett liv utan värde. Det är vittnesmål från ett traditionellt patriarkalt samhälle där kvinnorna helt plötsligt tvingats göra allt: leta mat, hämta vatten, söka efter något att elda. Männen, de som inte dödats eller gått ut i strid, ligger på sofflocket, rädda för döden och skammen att inte kunna försörja sin familj. Vem har intervjuat dessa kvinnor, skrivit ned deras berättelser? På plats i Groznyj under båda krigen var den tjeckiska journalisten Petra Procházková. Hennes bok i svensk översättning kunde inte ha kommit mer lägligt. Läs den nu.
Ryska myndigheter brukar inte gilla sanningssökare, det vet vi ju. Petra Procházková betraktas som persona non grata, icke önskvärd. Idag är hon krigsreporter i Afghanistan.
Undrar om hon har träffat sin vitryska kollega?
Andra gången vi ringer kan Svetlana Aleksijevitj prata. Hon berättar hur hon ett halvår tidigare talat med Politkovskaja på telefon, om rädslan och skrivandet, och att hon ville återvända hem.
Trots ett påtagligt hot kunde Anna Politkovskaja inte sluta skriva: ”Har man en gång sett krigets fasor så måste man berätta om dem”.