839
För det är det man väntar på: Att kaptenen ska bli galen – det blir han alltid – dö och ersättas av en mänsklig hårddiskkopia. Rymdfärden blir en resa in i manlighetens hallucinationer (för)ledd av en kvinnlig robot. Anna-Mari Karvonens android är en Baby Doll-figur som hon spelar med sensuell oskuldsfullhet och grym men sårbar makt, medanKonsta Mäkeläs kapten är vek och velande men trots allt naivt orubblig i sitt sökande efter mänsklig beröring.
För i denna rymd är frågan om människans plats i universum inte minst knuten till en parrelationsproblematik. Att komma till himlen är en fråga om sexualitet och makt och spöket på denna rymdcatwalk är en bastant kristen tant med undertryckt lust i Sari Viitasalo-Flanders gestalt.
Dementia leker med den manliga utvecklingsresans klichéer. Den västerländska kulturen är manlig och symptomen för patologin tar sig uttryck i kärlekens och sexualitetens sfär. Slut på slut avlöser varandra och visar hur den manliga makten dör bara för att ersättas av nästa, samtidigt som den kvinnliga principen får spela djävulens roll och roten till allt ändå ligger i kärlekslösheten.
Aurinkoteatteris rymdmysterium Dementia är en resa in i manlighetens hallucinationer.
I en lekfullt intelligent scififantasi målar Aurinkoteatteris Dementia – avaruusmysteeri, manus och regi Juha Mustanoja, upp en absurd bild av den västerländska tillvaron där den stora dramatiska och existentiella frågan är vad man har för laster.
Med sin catwalk och Hawaii-teman, könshåren, röken och de glittrande lamporna får rymdskeppet obehagliga likheter med Sverigebåtarna, gudsförgätna kitschbarer och tröstlösa krogshower. Istället för universums brus hörs en gatumusikantversion av Simon & Garfunkels El Condor Pasa på panflöjt, och tycks liksom ange grundtonen för en korrumperad kultur. Precis som på Sverigebåtarna tycks tiden på farkosten innebära ett ingenmansland med möjligheter att synliggöra mänsklighetens galenskap.
Med sin catwalk och Hawaii-teman, könshåren, röken och de glittrande lamporna får rymdskeppet obehagliga likheter med Sverigebåtarna, gudsförgätna kitschbarer och tröstlösa krogshower. Istället för universums brus hörs en gatumusikantversion av Simon & Garfunkels El Condor Pasa på panflöjt, och tycks liksom ange grundtonen för en korrumperad kultur. Precis som på Sverigebåtarna tycks tiden på farkosten innebära ett ingenmansland med möjligheter att synliggöra mänsklighetens galenskap.
För det är det man väntar på: Att kaptenen ska bli galen – det blir han alltid – dö och ersättas av en mänsklig hårddiskkopia. Rymdfärden blir en resa in i manlighetens hallucinationer (för)ledd av en kvinnlig robot. Anna-Mari Karvonens android är en Baby Doll-figur som hon spelar med sensuell oskuldsfullhet och grym men sårbar makt, medanKonsta Mäkeläs kapten är vek och velande men trots allt naivt orubblig i sitt sökande efter mänsklig beröring.
För i denna rymd är frågan om människans plats i universum inte minst knuten till en parrelationsproblematik. Att komma till himlen är en fråga om sexualitet och makt och spöket på denna rymdcatwalk är en bastant kristen tant med undertryckt lust i Sari Viitasalo-Flanders gestalt.
Dementia leker med den manliga utvecklingsresans klichéer. Den västerländska kulturen är manlig och symptomen för patologin tar sig uttryck i kärlekens och sexualitetens sfär. Slut på slut avlöser varandra och visar hur den manliga makten dör bara för att ersättas av nästa, samtidigt som den kvinnliga principen får spela djävulens roll och roten till allt ändå ligger i kärlekslösheten.
Dementia – avaruusmysteeri. Text och regi: Juha Mustola. Scenografi: Otso Tarkela. Dräkter: Tuomas Lampinen. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Juuso Voltti. I rollerna: Sanna Hietala, Anna-Mari Karvonen, Miko Kivinen, Konsta Mäkelä, Sari Viitasalo-Flander. Aurinkoteatteri, Betania-huset. Premiär 17.11.
Sofia Aminoff
