Riitta Jalonen och Kristiina Louhi har på ett finstämt sätt lyckats förmedla känslan av att vara ett med naturen, rymden, alltet.

Riitta Jalonens och Kristiina Louhis nya bilderbok Norrskenssnö är den avslutande delen i en trilogi, varav den första belönades med Finlandia Junior-priset år 2004.Det är den lilla flickan Sari som på självaste julafton skidar genom ett snöigt landskap. Under sin färd minns hon, funderar och betraktar, och texten följer hennes tankar. Hon minns en annan sjö, där hon skrinnat med mamma och pappa på den genomskinliga isen med ett lakan uppspänt mellan dem. Hur blåsten hade gett vind i lakanet och med fart fört dem till andra sidan av sjön. Hur hon hade tänkt på fiskarna under det glasliknande locket och undrat om de väntade på sommaren och varmare badvatten. Hon skidar vidare till en övergiven stuga och till grottan i klippan och till slut fäster hon en röd julklocka i grenen på den stora granen.

Sari är inte rädd trots att hon är ensam i den mörka vinterskogen. Ibland är det bra att vara ensam. ”Det syntes inga andra skidlöpare i spåret. Det är ingen som har tid på julafton, i synnerhet ingen vuxen. Jag är den enda människan här i skogen, funderade Sari och kände sig bra vid tanken. Det fanns ingen plats där man fick vara den enda, inte i skolan, inte hemma, inte på stan. I sina drömmar fick man vara ensam, men inte ens det var alldeles säkert, för Sari drömde mycket och det fanns nästan alltid andra människor i drömmarna.”
När hon redan är på väg hemåt och vänder sig om för att se om hon kan skymta toppen på den stora granen, får hon se norrskenet spraka i gröna, blåa och röda färger. Hon tar av sig vanten och nyper sig i kinden. Det är ingen dröm. Hon ritar första bokstaven i sitt namn i snön, den som hon haft så svårt att uttala. Jag finns till, tänker hon, när hon ser bokstaven i snön.
Det råder en ytterst fin samklang mellan text och bild i denna bok. Tillsammans förmedlar de den tysta, stillsamma stämningen i en vinterskog och den lilla flickans tankar och minnen. Bilderna är som tavlor att betrakta och sjunka in i. Louhi är som bäst när hon frammanar färgspel och skiftningar mellan ljus och mörker. Tapani Ritamäkisöversättning lyckas väl fånga den lilla flickans tonfall i ett språk som ger klarhet och konkretion åt de annars så stora känslorna.
Jämförd med de två föregående böckerna Flickorna och kajorna (2004) och Jag och mamma och renens öga (2005) är denna den mest harmoniska, den som fulländar trilogin. De tre böckerna följer händelsemässigt inte på varandra, utan kan läsas helt fristående.