Göranson är i Latinamerika. Göranson deltar i upplopp. Göranson skiter på sig. Göranson för ett jävla oljud. Fabian Göranson gör faktiskt det mesta. Och tuschar ner ännu mera. För Göranson är serietecknare, en politisk sådan dessutom.Fabian Göranson har under de senaste åren fått mycket spaltutrymme i den svenska vänsterpressen. I tidningar så som Arbetaren och Ordfront förekommer hans serier och illustrationer titt som tätt. För att inte tala om det politiska seriemagasinetGalago.
– Jag sitter i vänsterfacket på gott och ont, medger Göranson som i våras även debuterade med det egna seriealbumet Gaskriget.

– Fast en gång var jag uppe på Fokus och visade några serier. ”Jaha, det är du som är Fabian. Det är verkligen rrröda serier du gör.”, mullrade man där. De trodde jag var fienden, så erbjudandet kom som en liten överraskning.
Precis som de flesta konstformer gör serien tappra försök att slinka undan definitioner och specificeringar. Men Göranson guidar ändå tappert:
– Seriens anspråk är att vara underhållande. Och det är ett absolut krav. Man får aldrig släppa den aspekten. Fast alla andra konstformer gör det. De går bara direkt på existentiella värderingar. Men för serien är den dimensionen mera som ett bonus.
Men det finns ett självklart tecken på om en serie står högt i kurs.
– Den bästa reaktionen man kan få för en skämtteckning är att någon hänger upp den på toaletten eller kylskåpet.
– Innehållet i en serie måste vara tydligt angett, men huruvida författaren står för det är otydligare. Man kan låta sina karaktärer göra sjuka saker utan att man själv står för det, förklarar Göranson och fortsätter:
– Det sköna med serien är att den är populistisk och bred. Andra konstformer produceras för eliten i stor skala på konstskolor. För mig var det här betungande, berättar Göranson.
– Om du jämför med många andra branscher är seriebranschen heller inte så guldgrävande. Till exempel film- och bokbranschen är genomsyrad av girighet och ångest.

Hatets konstform?
När man väl etablerat sig som serietecknare är tillvaron ovanligt trygg.
– När en serie slår är det ofta för livet. Serieläsare är väldigt trogna. Då en serie väl kommit in på en tidning överlever den redaktör efter redaktör. Så fort du nått den trogna skaran är du trygg. Jag klarar mig redan gott och väl på inkomsterna från mina serier.
För Göranson var det Galago som avfyrade startskottet på banan som serietecknare.
– Jag läste Galago i början av högstadiet. Det var en chockerande uppenbarelse, menar Göranson vars första egen skämtteckning föreställde Salman Rushdie.
– Det speciella med serier är ju att de kan utmärka sig genom att vara mycket giftigare än andra uttrycksmedel. Hatets konstform vore att ta i, men nog råder det större frispråkighet om tabubelagda ämnen. Serien är så opretentiös att man kan tillåta sig tala om tabuämnen utan att oroa sig för att tappa sitt kulturella anseende. Ingen har förväntningar på seriernas moraliska kvaliteter.
– Jämfört med film har figurerna inga rättigheter. Man kan köra dem i en köttkvarn eller vad som helst. De kan och måste vara överdrivna.
Göransons egna serier karaktäriseras faktiskt av en berättarfigur som han sällan skonar: sig själv. Fast ”Fabian” sällan kommer lätt undan, använder Göranson honom bara då det tjänar budskapet.
– Jag var lite återhållsammare i början. Hur reagerar folk på ett ämne som testikelinflammation? Men man kan väl utelämna sig utan att bli utsatt eller hånad. Effekten blir egentligen den motsatta. Då du redan utelämnat dig själv finns det inget kvar att håna. När man är ung är man förstås genantare.

Den poetiska sidan
Den regerande egenskapen hos Göransons serier brukar vara en hel-vrickad humor i särklass. Samtidigt blandar Göranson stämningar fritt, vilket ofta resulterat i hans mästerligaste rutverk:
– Det är väldigt intressant att blanda i en humorända och sedan slå ihjäl humorn ”Sådär”, säger Göranson och slår ihop händerna med en smäll.
– Ofta kan serierna först framstå som ett skämt, men sedan får man en eftersmak av större allvar.
Fast så gott som alla Göransons serier går i skämtsamma spår, finns det en påtaglig poetisk sida i många av hans verk.
– Serie är poesi för mig. Jag strävar till att nå en abstrakt kvalitet och magisk spänning som är poetisk. Så det ligger mig väldigt varmt om hjärtat att försöka göra poetiska serier. Det finns ju många dåliga, men mina funkar, säger Göranson med ett flin.
– Den mest intressanta tendensen i modern serie att lägga in existentiella toner i en form som ändå är humoristisk. Klassiska serieformat pepprade med en underton.
I utstakandet av ramarna för serien som konstform, kan skämtteckningar och serieteckningar förekomma synonymt. Men helt kongruenta är de inte.
– Skämtteckningar är inte lika med serier. De är kusiner. Skämtteckningen är en haiku, en bild och ibland en kort text till.
Till slut driver den oundvikliga frågan om Mohammed-karikatyrerna in i vår diskussion. Enligt Göranson borde Mohammed-karikatyrerna dras över samma kam som all annan politisk satir.
– Frågan är vem som får hånas. Den som är i överläge skulle jag svara. Fast det är inte alltid så självklart att se vad som är upp och vad ned.
– Under Mohammed-härvan förväxlade man vad man får och inte får göra. Så klart att man fick rita karikatyrerna, men det var osmakligt och otaktiskt. Det är väldigt tydligt att man sparkade nedåt. Man får rita Mohammed, men det är korkat.