811
I fjol var det tamagotchin som uppfyllde Amelia. Hon var nio år då och hon förklarade stolt att just den här tamagotchin representerade en ny generation, mycket mer sofistikerad än den hon hade när hon var liten. Den här kunde hon köpa allt möjligt åt på nätet, ja, hon kunde till och med köpa flygbiljetter, och så kunde hon para ihop den med andra tamagotchir. ”Antingen kan man helt enkelt bestämma sig för att gifta bort den, fast då måste man ändå fråga den om den går med på det, eller så kan man se om den blir förälskad.”
Jag förstår att tamagotchin verkligen passar in i ett mångkulturellt samhälle. ”Hur vet man om en tamagotchi är förälskad?”
”Jo, för då är det en hel massa små hjärtan som lyser upp. Men om den bara vill vara vänner så kommer det inga hjärtan utan bara smileys.”
Nån vecka senare suckade hon: ”Den är faktiskt ganska jobbig, tamagotchin.”
”Du kanske håller på att tröttna?”
”I så fall ska jag se till att den inte märker det,” svarar hon resolut.
I år har hon i stället talat om Stardoll. ”Det är en sajt på nätet där man kan gå in och designa en docka som liksom är ett porträtt av en själv och man får hitta på ett namn och ett lösenord och sen kan man chatta med sina vänner och köpa allt möjligt. Du måste pröva.”
Hon visar hur man gör. ”Här skriver du in hur gammal du är. Men du kan inte vara – så gammal som du är. Jag tycker vi bestämmer att du är – tjugo.”
”Hur gammal är du här på Stardoll?”
”Fjorton.”
Mitt användarnamn blir famor eftersom hon av bara farten tappar bort en bokstav och hon designar snabbt och rutinerat min docka med något mer extravagant frisyr än jag själv skulle ha valt. ”Nu får du en egen sida där du kan fylla i dina favoritartister och vilken mat du tycker bäst om och vilka dina bästisar är och sen är det bara att börja chatta.”
Jag noterar att man verkligen kan köpa allt möjligt: kläder, krimskrams. Jag tycker det är onödigt att Amelia köper. Jag noterar att man kan gå in och titta på bilder av kändisar från Paris Hilton till prinsessan Madeleine. Jag tycker det är onödigt att Amelia vet någonting alls om Paris Hilton. Jag noterar att man kan chatta med en nittonårig yngling som kallar sig Hot4girls. Det vill jag verkligen inte att Amelia ska göra. Det är ju förövrigt sannolikt att han lika lite är nitton som jag är tjugo.
”Farmor” säger Amelia strängt, ”du måste lova mig att du aldrig aldrig lämnar ut ditt riktiga namn eller berättar var du bor.”
Ack, jag skulle önska att hon inte behövde veta det heller samtidigt som jag är lättad över att hon vet. Det är inte utan att jag saknar tamagotchin som vid det här laget knappast kan ha undgått att märka att hon tröttnat.
”Du kanske håller på att tröttna?”
”I så fall ska jag se till att den inte märker det,” svarar hon resolut.
I år har hon i stället talat om Stardoll. ”Det är en sajt på nätet där man kan gå in och designa en docka som liksom är ett porträtt av en själv och man får hitta på ett namn och ett lösenord och sen kan man chatta med sina vänner och köpa allt möjligt. Du måste pröva.”
Hon visar hur man gör. ”Här skriver du in hur gammal du är. Men du kan inte vara – så gammal som du är. Jag tycker vi bestämmer att du är – tjugo.”
”Hur gammal är du här på Stardoll?”
”Fjorton.”
Mitt användarnamn blir famor eftersom hon av bara farten tappar bort en bokstav och hon designar snabbt och rutinerat min docka med något mer extravagant frisyr än jag själv skulle ha valt. ”Nu får du en egen sida där du kan fylla i dina favoritartister och vilken mat du tycker bäst om och vilka dina bästisar är och sen är det bara att börja chatta.”
Jag noterar att man verkligen kan köpa allt möjligt: kläder, krimskrams. Jag tycker det är onödigt att Amelia köper. Jag noterar att man kan gå in och titta på bilder av kändisar från Paris Hilton till prinsessan Madeleine. Jag tycker det är onödigt att Amelia vet någonting alls om Paris Hilton. Jag noterar att man kan chatta med en nittonårig yngling som kallar sig Hot4girls. Det vill jag verkligen inte att Amelia ska göra. Det är ju förövrigt sannolikt att han lika lite är nitton som jag är tjugo.
”Farmor” säger Amelia strängt, ”du måste lova mig att du aldrig aldrig lämnar ut ditt riktiga namn eller berättar var du bor.”
Ack, jag skulle önska att hon inte behövde veta det heller samtidigt som jag är lättad över att hon vet. Det är inte utan att jag saknar tamagotchin som vid det här laget knappast kan ha undgått att märka att hon tröttnat.
Merete Mazzarella
