Har ibland undrat om man förlorar sinnet för det sköna med åldern, om man i stället börjar föredra strama tyglar i känslolivet och funktionalitet i såväl hemmet som konsten. Det borde vara så enkelt och asketiskt som möjligt. Tomma ytor där det är lätt att fara fram med dammsugaren och medvetandets moped. Vad har man nu för nytta av konstiga designvaser och bakvända tankar eller tio minuter långa saxofonutsvävningar? Twin Peaks i repris? Minnen av en improduktiv och trög värld utan internet och mobiler? Är det någonting i tidsandan, behovet av rationalisering, eller inbillar jag mig bara? Eller beror det på att jag förvandlat mitt hem till ett kontor där jag övernattar eftersom det är enklast så? Några steg från sängen. Kort väg till jobbet.

Medvetandet bara en pavlovsk reflex i Snoop Dogs hjärna.

Fan vet vad det är för vits med det. Men ibland slår naturen liksom tillbaka och krossar alla ens lönsamhetskalkyler. Man promenerar runt Brunnsparken, solen skiner och hur man än försöker hålla medvetandet i kurs så skriker det plötsligt till så illa att man nästan börjar hejda dem som kommer emot med ett ”Se så det är vackert idag”. Fast riktigt så illa är det naturligtvis inte. Inte börjar man hejda nån för en så diffus saks skull, för man kommer inte ens på några ord som kunde fånga det där ögonblicket, kanske ett två tusen år långt saxofonsolo skulle göra det men vem skulle nu orka med det, när man nätt och jämnt orkar ta sig hem.


Så man fortsätter att vandra ordlöst framåt, med än den ena än den andra foten framför den andra eller ena, eller hur man nu borde beskriva det utan att trassla in dem i varandra. Kanske tänker man lite på farmor som satt på stranden och såg ut över havet med både det friska och det sjuka ögat. Hon kunde sitta där i timmar och bara titta. Själv fattade man inte vad det var för speciellt med det, det var ju ungefär samma sak vareviga dag. Solen sjönk bortom viken. Åke rodde för att mjölka kuddorna på andra sidan, de långa årtagen antydde att det ännu fanns råg i ryggen. Fast hon visste väl eller anade att det en dag skulle ta slut. Och så blev det ju också. Åke fick kräftan, och till slut skulle man inte ha fattat att det låg nån där i sjukhussängen om huvudet inte hade stuckit fram under täcket. Det var bara öronen som fortsatte att växa på mannen. Sedan var det aldrig nån som rodde över viken för att mjölka kuddorna. Och kuddorna försvann de också. Raka vägen till korvfabriken. Men farmor satt kvar, nu med ett glasöga i stället för det sjuka. Fast man fick börja kånka vilstolen dit åt henne. Och så var allting nästan som förr ännu ett par år.
Hon låg i en skrubb på sjukhuset. Med förtejpade ögon. Strök hennes huvud lite, ett par gånger. Det var inte farligt. Det var farmor.
Ja, fan vet vad det är för vits med det. Med hav och ögon, med för mycket glitter. Så kanske det är bäst att återvända till kontoret, sandblästra hela rummet. Eller klippa naglarna så de inte skräller mot tangentbordet.

Janco Karlsson

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.