855
Fasar litet inför nersläckningen av Finlands analoga TV. Vad kommer att hända i september? Vilda rykten är i svang, precis som inför millennieskiftet. Kommer alla mänskliga relationer att påverkas? Samhällsstrukturen? Brottsligheten? Själv hoppas jag kunna återknyta kontakten med två femtedelar av mina före detta vänner.
En femtedel är de som kommer att ta nerläggningen som ett svepskäl att slänga sin TV och sälla sig till den trevligaste gruppen, de som aldrig skaffat nån. De kommer att börja tänka jätteintressanta tankar och eftersom Bio City i Helsingfors skandalöst nog lades ner i fjol kommer de dessutom att ha tid att umgås.
Resten kommer att ta skeden dit de kommer och skaffa digibox. Av dem kommer en fjärdedel att upptäcka kvalitetskanalen YLE Teema, som var hela orsaken till att vi förlorade kontakten för drygt fyra år sen.
Tänk att efter all denna tid på nytt ha nånting gemensamt att snacka om. Här har min vän Staten sänt det ena fantastiska programmet efter det andra, år efter år, men ingen jag känner har nånsin sett dem. Det är som att leva i ett annat land där man inte kan språket. Eller höra till nån isolerad sekt med hyperstränga moralregler.
Till det första vi i Teema-sekten fick se hörde satsningen Sininen laulu, Peter von Baghsmammutmix av 1900-talets finländska kulturhistoria. Formen: direkt kontakt med berättande huvuden, ett (av allt att döma) enormt intervjumaterial nerklippt till 10 timmar. (Samma teknik användes senare i en annan fräsch dokumentär, Homo-Suomen historia på fyra timmar.)
Vi såg visuellt smått otroliga uppsättningar av ett antal Rameau-operor. Ett par tuffa versioner av Mozarts Don Giovanni hörde också till saken.
Vi såg Edgar Reitz’ tyska kvalitetssåpa Die Heimat i sådär trettio delar av långfilmslängd. Återigen 1900-talets historia, en burlesk blandning av by- och avantgardeperspektiv. Efter repriserna på hela del I och II (gjorda 1984 och 1992, tidigare visade i TV1) kom i fjol tredje delen där muren faller och nya tyskar dyker upp med nya historier. Trots vissa störande drag av tomtebolycka fanns här en känsla av att det här har inte gjorts av någon annan, inte så här, inte i den här skalan.
Vi såg dokumentärer om afrikanska tonårsflickor och om författaren Charles Bukowski. Vi såg mongoliska och kirgisiska spelfilmer som vi inte hade drömt om att fanns. Inte minst såg vi Vladimir Bortkos nya filmatisering av Dostojevskijs Idioten i tio delar, supertrogen mot originalet och och med så karismatiska skådespelare att de inte hade behövt säga ett ord av den knäppa texten – man hade ändå förstått.
Kort sagt: det är praktiskt att aldrig behöva byta kanal. Men litet sorgligt att ingen nånsin förstår vad man pratar om. Blir september och de sista motsträvigas tvångsdigitalisering (jämför ”tvångssvenskan”) räddningen för mitt sociala liv? Eller fortsätter allt som förut? Sannolikt går det som med millennieskiftet: allt fortsätter som förut.
Men jag ser fram mot Teemas vårsäsong med tyska 30-talsklassiker och den afghanskaOsama från 2003 – den senare bland det starkaste jag sett på bio (Bio City, förstås). Starkare än Babel. 9 maj.
Till det första vi i Teema-sekten fick se hörde satsningen Sininen laulu, Peter von Baghsmammutmix av 1900-talets finländska kulturhistoria. Formen: direkt kontakt med berättande huvuden, ett (av allt att döma) enormt intervjumaterial nerklippt till 10 timmar. (Samma teknik användes senare i en annan fräsch dokumentär, Homo-Suomen historia på fyra timmar.)
Vi såg visuellt smått otroliga uppsättningar av ett antal Rameau-operor. Ett par tuffa versioner av Mozarts Don Giovanni hörde också till saken.
Vi såg Edgar Reitz’ tyska kvalitetssåpa Die Heimat i sådär trettio delar av långfilmslängd. Återigen 1900-talets historia, en burlesk blandning av by- och avantgardeperspektiv. Efter repriserna på hela del I och II (gjorda 1984 och 1992, tidigare visade i TV1) kom i fjol tredje delen där muren faller och nya tyskar dyker upp med nya historier. Trots vissa störande drag av tomtebolycka fanns här en känsla av att det här har inte gjorts av någon annan, inte så här, inte i den här skalan.
Vi såg dokumentärer om afrikanska tonårsflickor och om författaren Charles Bukowski. Vi såg mongoliska och kirgisiska spelfilmer som vi inte hade drömt om att fanns. Inte minst såg vi Vladimir Bortkos nya filmatisering av Dostojevskijs Idioten i tio delar, supertrogen mot originalet och och med så karismatiska skådespelare att de inte hade behövt säga ett ord av den knäppa texten – man hade ändå förstått.
Kort sagt: det är praktiskt att aldrig behöva byta kanal. Men litet sorgligt att ingen nånsin förstår vad man pratar om. Blir september och de sista motsträvigas tvångsdigitalisering (jämför ”tvångssvenskan”) räddningen för mitt sociala liv? Eller fortsätter allt som förut? Sannolikt går det som med millennieskiftet: allt fortsätter som förut.
Men jag ser fram mot Teemas vårsäsong med tyska 30-talsklassiker och den afghanskaOsama från 2003 – den senare bland det starkaste jag sett på bio (Bio City, förstås). Starkare än Babel. 9 maj.
Trygve Söderling
