Den kulturhistoriska resans vilopunkt är Czernowitz åren före första världskriget. För hundra år sedan låg den i centrum. Det var en stad i den österrikiska provinsen Bukovina. Idag ligger den i Ukraina och heter Tjernivtsy och är belägen i den europeiska kulturvärldens periferi. I våra dagar har Czernowitz och Bukovina blivit föremål för intresse, skriver Lodenius, därför att man uppfattat denna förlorade värld som ”ett rätt så lyckat utopiskt experiment i samlevnad mellan olika folk, som vi i vår tid kunde ha något att lära av”. Svärmeriet för Czernowitz bland europeiska kulturjournalister idag är därför inte bara ”ren nostalgi”, menar Lodenius. 

reflexiv nostalgi

Nostalgi betyder hemlängtan. I The Future of Nostalgia (Basic Books 2001) analyserar den vid Harvard verksamma litteraturvetaren Svetlana Boym detta fenomen. Hon gör skillnad mellan ”restaurativ” och ”reflexiv” nostalgi. Den förra varianten är en sjuklig variant med innebörd att man bokstavligen vill återskapa det förflutna, exempelvis att man som politiker vill återerövra områden som ens stat har förlorat, eller som författare propagerar för det. Sådan nostalgi hör ihop med begrepp som irredentism, revanschism, revisionism och etnisk rensning. När Peter Lodenius drar upp de stora linjerna i den ukrainska historien och när han möter politiker och journalister i L’viv och Kyjiv påminns man om att själva ordet Ukraina betyder ”gränsland” (sett ur polskt respektive ryskt perspektiv). Men man påminns också om att människorna här genom århundradena verkligen har erfarit innebörden i restaurativ nostalgi.
Men när Peter Lodenius besöker kaféer i Czernowitz, Lemberg och Munkács – och i nuet befinner sig i Tjernivtsy, L’viv och Mukatjevo – är det fråga om reflexiv nostalgi. Det handlar inte om att återskapa eller återvinna något förlorat utan att berätta om det, bevara fragment av det förflutna i minnet, ofta med kritisk och ironisk distans. Den hållning som präglar Lodenius berättelse är kongenial med de öden och miljöer han väcker till liv. Inte bara Czernowitz i Bukovina utan även Drohobycz och Brody i Galizien hämtas fram ur det förflutna liksom de författare som är förknippade med städerna, Paul Celan, Bruno Schulz och Joseph Roth.
När det gäller Schulz och minnet av honom berättar Lodenius en bitter historia om en effekt av restaurativ nostalgi. År 2001 hittade man och restaurerade bilder som Schulz hade målat på innerväggarna i ett hus alldeles innan han mördades av nazisterna 1942. De lokala makthavarna i Drogobytj har först i vår tid begripit Schulz kulturella betydelse och internationella ryktbarhet, och började nu planera att göra huset med Schulz bilder till ett museum. Snart kom en grupp från Yad Vashem, Förintelsemuseet i Jerusalem, skar ut några av bilderna och tog med sig dem. Inte bara i Ukraina utan även i Polen protesterade man – juden Schulz räknas som en klassisk polsk författare – men förgäves. Lodenius förklaring är mycket intressant just ur perspektivet restaurativ nostalgi: ”På Yad Vashem slår man ifrån sig, man hävdar att intresset för Schulz varit litet i Ukraina och att eftersom Schulz dödades för att han var jude tillhör hans minne Israel”. I den reflexiva nostalgins anda skulle man ha låtit Schulz bilder stanna där de hade skapats, men i den restaurativa nostalgins namn rövade man bort dem.
Peter Lodenius har skapat en informativ och, hur hemskt det än kan låta, lättsmält berättelse om Europas största katastrof, Förintelsen. Hans berättelse reducerar inte judarna till mordoffer utan låter dem träda fram som minnesvärda människor. Lodenius väver samman egna iakttagelser på plats, samtal med lokala intellektuella, redovisning av en mängd facklitteratur om och skönlitteratur från de försvunna historiska landskapen Bukovina och Galizien. Han lyckas göra det så att resultatet blir att läsaren minns den kultur som nazisterna förintade. Döda judar väcks till liv i den reflexiva nostalgins aftonljus.

vidgar perspektivet

Bokens andra hälft, Ukraina i Europas mitt, omsluter den första. Läsaren förs in i samtal med ukrainska journalister och författare om aktuell politik och den brännande frågan om Ukrainas nationella identitet och utrikespolitiska orientering. Lodenius befäster bilden av ett nationalistiskt och samtidigt västtillvänt Galizien med Bukovina i kontrast till det mer ryskorienterade och -präglade Donbass i öster. Denna bild är inte lika undanskymd i dagens massmedia som berättelsen om den judiska historien. Lodenius skildring av dagens politiska motsättningar i Ukraina fungerar därför som en behändig sammanfattning av det som den allmänintresserade kunnat insupa ur löpande nyhetsrapportering.
Om det är något man saknar i Lodenius kalejdoskopiska rapportbok är det möjligen att författaren inte har ägnat Odessa sitt intresse, historiskt sett en kommersiell och kriminaliserad kontrast till Czernowitz och en stad som var en sinnebild för den kosmopolitism som Lodenius i sin bok manar fram som Ukrainas särskilda kännetecken. Den som efter turerna i Lemberg och Czernowitz har fått smak på det kosmopolitiska ukrainska förflutna kan med fördel komplettera läsningen av Peter Lodenius bok medRoshanna P. Sylvesters Tales of Old Odessa. Crime and Civility in a City of Thieves(Northern Illinois University Press 2005).
Till slut måste framhållas att Ukraina i Europas mitt vidgar perspektivet och fångar in ett för de flesta européer okänt folk genom att det i bokens mitt finns ett särskilt kapitel om Transkarpatien, ett område som med fog kan sägas ligga just mitt i Europa. På slaviska språk heter landet Podkarpatská Rus, och samlingsnamnet på de olika etniska grupper som utgör lokalbefolkningen är rusyny eller rusniaky, som adjektiv ruskye. Vi kallar dem rusiner för att de inte skall förväxlas med ryssarna. Området är idag en del av Ukraina men det är känt för att det ända in i våra dagar fanns människor där som hade bott i Österrike-Ungern, Tjeckoslovakien, Ungern, Sovjetunionen och Ukraina utan att någonsin behöva flytta. Krigen har flyttat statsgränserna, vanligen i den restaurativa nostalgins tecken. Det är typiskt för Peter Lodenius berättarkonst att han i slutklämmen till sitt kapitel om Transkarpatien förenar hela Ukrainas och det rusinska folkets växlingsrika historia med det judiska ödet genom att citera den tjeckiske, kommunistiske författarenIvan Olbracht, som på trettiotalet levde fem år i Transkarpatien. Enligt Lodenius fångade Olbracht ”de bittra känslorna hos ett folk som övergivits av alla utom av Messias, som inte heller han tycks komma”.