Under den senaste tiden har jag tänkt mer på pengar än tidigare. Skälet är att jag, som i många år forskat och levt på stipendier, har sett mig nödsakad att börja försörja mig som översättare. Storleken på stipendier är vad den är, och som  stipendiat reflekterade jag aldrig över möjligheten att jag kunde öka mina inkomster, att jag kunde förtjäna pengar. Inte heller tänkte jag på min forskning som ett arbete som jag fick ersättning för att utföra. Stipendierna var snarare ett understöd som gjorde det möjligt för mig att göra vad jag vill göra, och samtidigt på något sätt försörja mig själv och familjen.
Med översättningarna är det annorlunda. Vissa uppdrag är naturligtvis mer intressanta och angelägna än andra, men för mig är också de bästa av dem ett arbete, något jag gör för att förtjäna pengar. Jag forskar inte för att få pengar, utan det går andra vägen: jag ansöker om pengar för att få forska. Men jag översätter för att få pengar.

Jag berättar inte det här av plötslig lust att vika ut mitt privatliv i tidningen, utan för att kontrasten mellan de två inställningar jag beskrev är så grundläggande. Min inställning till översättandet styrs av en ekonomisk logik, medan min inställning till forskning inte alls kan fångas i såna termer, och följaktligen är strikt taget obegriplig för det slags tänkande som helt dominerar samhällsdebatten, och ironiskt nog också forskningspolitiken.
Inte för att det är särskilt klart vad det innebär att tänka i ekonomiska termer. Det kan betyda mer än en sak. Jag kanske tar en viss översättning bara för att jag behöver pengar till hyran. En annan gång kanske jag frestas av chansen att förtjäna litet snabba pengar. I båda fallen är det pengarna jag är ute efter, men å andra sidan är det ju inte alls samma motiv det handlar om. Det är ungefär som skillnaden mellan att äta när man är hungrig och när man bara är snål: i båda fallen är det ”bara mat” man är ute efter, men i helt olika anda. Behov och begär är två olika saker.
Sen blir det igen ett annorlunda fall om man systematiskt börjar sträva efter att förtjäna ihop så mycket pengar som möjligt. I början av min översättarkarriär, när jag upptäckte att man faktiskt kan förtjäna rätt bra om man arbetar snabbt, föll jag för frestelsen att sitta och räkna och spekulera i hur mycket pengar jag kan dra in, om jag hinner med översättningar a, b och c inom en viss tid, o.s.v. Det blev rena rama kvartalshysterin vid mitt enkla skrivbord.
Här blir vinstmaximeringen ett mål i sig, en fix idé. Man lockas av tanken på 100 euro extra helt enkelt för att man vill göra pengar; vad man möjligen kan göra med pengarna är oviktigt. Den här inställningen har uppenbart ett patologiskt drag. Det är mani, fetischism. Det är vad det betyder att ”tjäna mammon”.

Den här typen av skillnader försvinner helt i den samhällsekonomiska debatten, där man utan att märka det glider över från konstaterandet att ett företag ju inte i längden kan gå på förlust, till tanken att det är självklart att företag strävar till att hänsynslöst maximera sin vinst. Man talar om patologiska fixeringar som om det handlade om ekonomiska realiteter.
Det obehagliga är förstås att i den mån den här skillnaden försvinner ur vårt medvetande så blir patologiska fixeringar faktiskt ekonomiska realiteter. Om alla andra maniskt maximerar sin vinst kan det hända att ett företag är tvunget att göra det samma, eller också bli uppköpt av någon spekulant som nog ser till att maximera sin vinst på företagets och dess anställdas bekostnad. Vad göra? Man lägger ner fabriken innan någon annan kommer och gör det. Det är inte lätt att leva i en värld där galenskapen blivit norm.
Poängen är att det inte finns något sådant som ”penningens logik” eller ”ekonomiskt tänkande” i singularis. Det som finns är olika inställningar till pengar, däribland den patologiska som dominerar ekonomin idag.
Sen finns det förstås också förhållningssätt som ligger bortom allt vad ekonomisk logik heter. Jag gav min egen inställning till forskning som ett exempel på det – andra har andra exempel. Det är inte utsikten om en fet ersättning som får mig att hålla på med forskning (i mitt fall filosofi), och inga incentiv kan få mig att forska mer, eller ”effektivare”. Jag forskar för att det är vad jag vill göra, men inte på det sättet som man vill göra det man helt enkelt råkar trivas med. Forskningen är inget tidsfördriv, utan något jag känner mig kallad att göra. Följaktligen gör jag det så bra jag någonsin kan. Det går helt enkelt inte på annat sätt.

Det är ett problem vid universiteten idag att det talas alltför mycket om pengar som det finns alltför litet av. Å ena sidan snålar man med att ge medel som skulle behövas för att driva verksamheten (man har t.ex. inte råd att anställa lärare för viktiga kurser), å andra sidan formuleras universitetspolitikens mål i helt missvisande ekonomiska termer (”produktivitet” o.s.v).
Men grundproblemet kommer inte utifrån, utan inifrån. Det är, som jag ser det, att det finns så många forskare som ser vetenskapen som en karriär snarare än ett kall. Det betyder inte att de forskar bara för pengarnas skull, men nog att de låter sin forskning styras av trender, av vad som råkar vara gångbart i det hörn av vetenskapens stora hus där de hamnat. God, genuint vetenskaplig forskning, är alltid radikalt personlig, ett uttryck för självständigt tänkande. Att tänka vetenskapligt betyder att inte acceptera allmänna fördomar om en sak, utan istället för egen del se efter hur det förhåller sig med den.
Men mycket vetenskap fungerar istället så att forskarna bara ger sin röst åt det vetenskapliga samfundets kollektiva fördomar. De som är mest drivna på att göra det anses bedriva ”toppforskning”. Bara en karriärist med siktet ständigt riktat uppåt kunde komma på en sådan term. Redan namnet säger ju vad toppforskning handlar om: det är väsentligen samma sak som i resten av skithögen, det ligger bara högst upp.
Joel Backström

Joel Backström

Lämna en kommentar