832
Teologiska studentföreningen i Åbo fyllde år och firade det förra veckan bland annat med en debatt om varför unga vuxna skriver ut sig ur kyrkan. Jag var med i panelen, som representant för en ung vuxen som inte skrivit ut sig ur kyrkan och kände mig lätt förvirrad över uppdraget.
Kyrkan representerar för mig något av det mest konservativa, trångsynta och i förlängningen mest elaka synsättet jag känner till. Ändå väljer jag, gång på gång, att inte skriva ut mig. Det är ett beslut jag fattar åtminstone en gång per år, så ofta tvivlar jag på om medlemskap för min del är vettigt. Jag blir oftare arg och sårad än glad över vad jag uppfattar att kyrkan står för.
Nu finns det förstås en hel del att invända mot min åsikt och en hel del att bli arg på i min upplevelse. För det första termen ”kyrka” som jag och många med mig tenderar använda utan att närmare definiera vad vi menar. Kyrkan är för mig helt enkelt det jag läser i media och kommer i kontakt med utan att besöka kyrkan särskilt ofta. Låter inte bra va?
En teologistuderande i publiken påpekade att tidningar ofta ringer henne för att de genom henne vill ha tag på en präst som är emot homosexuella eller kvinnliga präster. Det goda som diakoniarbetet och ”kyrkans kärleksbudskap” skriver tidningar mycket sällan om.
Nåja, det är nu på ont och gott tidningarnas sätt att arbeta att lyfta fram olyckorna och konflikterna. Jag förstår inte varför kyrkan skulle få specialbehandlingen i den granskningen. Å andra sidan borde jag som tidningsläsare vara medveten om att media inte lyfter fram hela kakan, utan just problemen. Det påminner jag mig själv om alltför sällan.
Ett annat problem är de godas tystnad. Det finns vettiga människor inom kyrkan, tjogtals, men de är tysta. Med vettiga menar jag inte sådana som tycker och tror exakt som jag men åtminstone hyser en grundläggande respekt för människor av alla slag, något jag inte upplever att motståndarna mot homosexuella och kvinnliga präster gör. Tyvärr är det de som hörs.
Då konservativa, manliga, vita, heterosexuella präster skriver sina insändare för tusende gången och rapar upp bibelord som de menar att inte behöver tolkas, orkar jag inte invända. Man ger upp och låter dem vinna på walkover, vilket är en vinst för den egna själsfriden men en förlust för alla som behöver se att det inom kyrkan finns andra sätt att se på världen.
Mitt medlemskap i kyrkan svajar alltid efter de hatiska insändarna. Kyrkan skall förvisso ha högt i tak, men att hävda att kvinnliga präster fejkat sin kallelse – vilket ju blir konsekvensen av att påstå att Gud inte vill ha kvinnliga präster i kyrkan – får mig att starkt tvivla på om jag har något gemensamt med kyrkan, och om jag över huvud taget vill ha det.
Varför jag gång på gång väljer att stanna kvar i kyrkan? Antagligen beror det på det man kallar tro.
Nu finns det förstås en hel del att invända mot min åsikt och en hel del att bli arg på i min upplevelse. För det första termen ”kyrka” som jag och många med mig tenderar använda utan att närmare definiera vad vi menar. Kyrkan är för mig helt enkelt det jag läser i media och kommer i kontakt med utan att besöka kyrkan särskilt ofta. Låter inte bra va?
En teologistuderande i publiken påpekade att tidningar ofta ringer henne för att de genom henne vill ha tag på en präst som är emot homosexuella eller kvinnliga präster. Det goda som diakoniarbetet och ”kyrkans kärleksbudskap” skriver tidningar mycket sällan om.
Nåja, det är nu på ont och gott tidningarnas sätt att arbeta att lyfta fram olyckorna och konflikterna. Jag förstår inte varför kyrkan skulle få specialbehandlingen i den granskningen. Å andra sidan borde jag som tidningsläsare vara medveten om att media inte lyfter fram hela kakan, utan just problemen. Det påminner jag mig själv om alltför sällan.
Ett annat problem är de godas tystnad. Det finns vettiga människor inom kyrkan, tjogtals, men de är tysta. Med vettiga menar jag inte sådana som tycker och tror exakt som jag men åtminstone hyser en grundläggande respekt för människor av alla slag, något jag inte upplever att motståndarna mot homosexuella och kvinnliga präster gör. Tyvärr är det de som hörs.
Då konservativa, manliga, vita, heterosexuella präster skriver sina insändare för tusende gången och rapar upp bibelord som de menar att inte behöver tolkas, orkar jag inte invända. Man ger upp och låter dem vinna på walkover, vilket är en vinst för den egna själsfriden men en förlust för alla som behöver se att det inom kyrkan finns andra sätt att se på världen.
Mitt medlemskap i kyrkan svajar alltid efter de hatiska insändarna. Kyrkan skall förvisso ha högt i tak, men att hävda att kvinnliga präster fejkat sin kallelse – vilket ju blir konsekvensen av att påstå att Gud inte vill ha kvinnliga präster i kyrkan – får mig att starkt tvivla på om jag har något gemensamt med kyrkan, och om jag över huvud taget vill ha det.
Varför jag gång på gång väljer att stanna kvar i kyrkan? Antagligen beror det på det man kallar tro.
Karin Erlandsson