Darwin, du är uppsagd
Sedan en tid är min hund Darwin djupt orolig över attackerna mot darwinismen.
Redan tidigare hände det att han fnissade när han hörde det, enligt honom själv, absurda påståendet, att vi alla härstammar från en apa. Han brukade lyfta sitt tunga huvud och titta upp med bottenlöst förakt, blandat med en smula ironi.
Som en varelse skapad av både naturligt och konstgjort urval och som boende i ett hem med en stor boksamling med verk om evolutionen, ansåg han att trots att människan är den tredje schimpansen – vars närmaste släkting är Pan paniscus – borde hon känna till att hon är släkt även med hunden. Inte heller borde hon förneka sitt släktskap med en nyckelpiga.
Medan han låg på fårskinnet framför den öppna spisen funderade han över människans förrädiska ego, vilket så ofta snärjer henne i en teologisk fälla. Människan har tänkt ut att också naturen tänker och att den redan från begynnelsen inget bättre önskade än att just tänka ut en människa, att allt naturen uppfann tidigare var oviktigt. Konstig är människan. Ibland är hon som Pan paniscus, ibland som Pan trolodytes.
Attacker mot darwinismen förekom redan tidigare. Låt oss säga ärligt, människans anammande av darwinismen var inte utan tvivel. Äcklad vände hon sig bort från tanken på släktskap med en apa; hunden ville hon inte ens höra om. Hon ville inte bara tro att naturen skapade henne efter ett längre tankearbete, utan hade detta skapande som ett mål. Kanske därför var det så svårt för människan att begripa det naturliga urvalets mekanismer. Låt oss ärligt tillstå: inget mål finns i det naturliga urvalet. Förvisso finns där nyttans ackumulation. De som är bättre anpassade mår bättre, men bland de bättre anpassade dyker snart upp ännu bättre anpassade, sedan ännu bättre anpassade, tills de börjar klättra upp i träd och en gren bryts av. Ingen planerar någonting här, för hade man planerat, då skulle det sluta som i Sovjet. Olika saker kan hända. Till de fundamentala händelserna bör urval av kön läggas in.

Darwin slickade sig om käften, viftade med svansen och tittade på mig. I detta könsurval springer en målsättning efter en annan. Det första målet är självklart; vi måste ha det bra. Men varför har vi det bra? Och varför är målet att vi ska ha det bra med henne eller henne? Själv skulle jag inte välja så noga; här ligger hunden begraven. Värt att fundera över är däremot frågan vilket mål de själva har när de väljer så noga? Det påstås olika saker. Tydligen är de mest hungriga på de bäst anpassade. Denna målsättning är helt olik den som människan tänkte ut i förhållande till naturen, att den med hela sin kraft drömde om att skapa ett sådant monster som människan. Tråkigt har människan tänkt, tack och lov förklarade min andliga förfader Darwin att de har fel, eftersom naturen inte är bäst på att tänka. Man kan säga att tanklösheten är naturens självaste innehåll. Länge trodde jag att tänkandet började med hunden. Det finns de som misstänker att detta tänkande går hand i hand med könsurvalet. Jag tänker, alltså finns jag till – Coito ergo sum. Könsurvalet kräver strategier, strategier kräver tänkande. På en lägre utvecklingsnivå är detta urval slumpmässigt, omedvetet, pollen förflyttas av vinden hit och dit och antingen träffar de något, eller så inte. Dock har det naturliga urvalet lett detta i rätt riktning, för att göra en strategi av könsurvalet, ett helt spel vars mål är att finnas för de bäst anpassade. Sedan kom livet i grupp, hierarki och maktkamper, så här behövdes en idé om en Gud. Det räckte inte längre att hacka med tänderna, här fick man förena detta med omsorg om undersåtar. De svagas koalitioner uppstod också. Som ett viktigt komplement till morrandet kom altruismen till.
Det såg ut som om människan började förstå allt detta, särskilt när genetiken bekräftade allt som man tidigare bara anade. Plötsligt hände en regression, från alla håll kom attacker av uslingar som tror på allt i den där boken som luktar liksom en gammal oxe. En sådan usling har aldrig själv grävt ut något ben, alltså tror han på dumheter inslagna i oxskinn. Roligast var när ett av dessa kloka huvuden sade, att draken vid Wawelborgen i Krakow var en dinosaurie som hungrade efter flickor, alltså är det självklart att människor och dinosaurier levde samtidigt. Synd bara att ingen fotograf fanns i närheten. Någonting måste ha gått snett, eftersom det bland sämre anpassade människor finns bättre anpassade, som om naturen blivit tokig på gamla dagar. Det är ju sant att naturen alltid varit tanklös, men så pass mycket?
Ännu värre är att den här forskarens lilla son sysslar med dressyr av unga människor och uppträder i televisionen. Inte allt kunde jag uppfatta, men det lät som om han sade: Darwin, du är uppsagd.
Något liknade har jag hört tidigare, ingenting bra har sprungit ur detta. Om man öppnar en dörr lite grand för dumheter, då börjar de trängas in genom alla dörrar och fönster. Jag varnar er, människor. Någonting luktar här väldigt illa.

Andrzej Koraszewski

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.