Flicka med apelsinerHon vandrar genom fruktavdelningen som en kvinna på pilgrimsresa. Jag ser henne komma genom de tysta svängportarna som leder in till affären från det blixtskarpa solskenet som på parkeringsplatsen smälter sulorna och bildäcken vid asfalten. En stund tidigare stod jag själv där och svalde hettan, lät den reducera min överläpp till saltsmakande fukt som sedan gled samman med sötman av glassen som rann i mig. En liten pojke i blå kläder och en blå keps stod med grönt över handen och en förvånad min över den gröna munnens clownmålning. I handen en tom strut. På marken framför honom, som ett offer givet av en hednisk religion som dyrkar himlakroppar, de snabbt smältande kulorna.

Men nu seglar hon genom dörrarna som drar efter andan av förvåning och släpper in henne, och jag sväljer det sista av smaken, mintchoklad och svett. Hon driver in genom de svängbara portarna, jag ser en reprisbild på min näthinna långt efter att hon har passerat stängslet av stål som viker undan, och sedan plockar hon till sig en röd plastkorg från högen av identiska weapons-of-choice, och släntrar skramlande vidare. Hon går förbi mig i en fläkt av mango, och jag kan ana mig till smaken av sorbet i hennes andedräkt, hennes mjuka tungas kyla, hur det ännu ilar mellan tänderna på henne, och jag känner hennes hår mot min bara t-skjortshud.

This is how the vikings must have felt, when they reached the shores of Newfoundland, tänker jag, och skapar mig en atlant av avstånd till mina tankar. Ett främmande språk för en främmande kontinent, och jag ser henne gå mellan hyllornas kanaler med långsamma steg, som en flodbåt en lat Mississippidag utan någon som helst brådska. Hennes ögon penslar observationer över bananernas krökta europeiska direktiv, över äpplenas vaxöverdragna, giftiga motstånd mot förruttnelse. Aldrig har sagans äpple varit närmare än i dag, lockande, vackert, ointagligt, vrångt. Hon stryker med fingrarna över allting, och drar till sig ogillande blickar som glider över hennes hud i samma mönster som hennes fingertopp rundar kiwifruktens raggigt mjuka mage. Melonerna och mangofrukterna griper hon tag i med hela handen och väger dem, finner dem otillräckliga och lägger dem på sin plats i hyllan. Funderar en stund över vattenmelonernas strimmiga skal. Det ser ut som barnteckningar i pastell där färgerna ställvis runnit bort.

Ett huvud utan cykelhjälm är som en vattenmelon, sade en högstadielärare en gång, och sedan demonstrerade han. Melonen fälldes från en och en halv meters höjd och sprack upp med ett klatschande, något krasande ljud. Den gick i fem bitar och i mitten fanns det bara mos. Kärnorna konfunderade mig. Det gör de än i dag. Man fäster förresten otrolig vikt vid huvudets säkerhet och förbiser totalt ryggraden, det bräckliga radbandet av dagliga böner, miljontals önskningar som sänds upp och ner för dess kulor. För att trampa fullständigt säker för accelererande bilister borde man således vara iklädd en puppa av stål, lika orörlig som man blir om man bryter ryggraden men undgår spräckt skalle och hjärnmos som liknar päronglass över den brännande heta asfalten på skyddsvägen.

Flickan har hunnit en bit på vägen. Hon har passerat vindruvorna och nupit sig ett dammigt, förgiftat smakprov, hon har skridit förbi de extra söta jordgubbarna som vaktas med livet av en surt leende högstadieflicka, och hon har avfärdat fikon och persimon med en flyktig blick för vardera sorten. Sedan når hon sitt mål. Stannar. Framför henne reser sig en pyramid av egyptiska apelsiner, tätt intill en trasslig låda av israeliska dito. Hon vänder blicken mot pyramidens topp. Frukterna blänker gula under halogenlamporna, som små solar, alla på väg uppåt. Hon står så stilla att folk stannar ett ögonblick för att betrakta henne. Också jag betraktar henne.

Hon sträcker fram handen och lirkar en apelsin från pyramidens mitt. Frukterna glider mot varandra men släpper inte greppet, och plastarmbanden i blekgrönt och rosa som pryder hennes handled skramlar mot varandra. Hennes hår är långt och väldigt blont, hänger som en vågig kappa av luft och ljus över hennes bara axlar. Hon är klädd i ett ljusgrönt, ärmlöst linne med breda axelband, och hennes nyckelben vilar som två bergskedjor under ett lager av slät ökensand. Under det gröna linnet har hon ett vitt, och dess spetskant sticker fram och lägger sig över de blekblå, slitna jeansen som ett band av taggtråd. Jeansen klänger sig om henne ben som om de var rädda för att hon ska lämna dem, och när hon går finns det inget som rör sig varken upp eller ner. Men hon går inte. Hon står kvar med frukten i handen, och hon för den nära sitt ansikte. De korta naglarna är penslade med blänkande glans, och hennes armar är nästan lurviga av lyckliga fjun. De vidöppna, osminkade ögonen låter blicken förlora sig i doftkontaken med apelsinen, och den lilla men runda munnen skuggas svagt av en föraning om ett leende som skulle kunna slå in tänderna på en. Ljuset som faller över henne från supermarketens högt belägna fönster utplånas nästan av lysrörens piskande belysning, men det lyckas ändå hälla sig över hennes hjässa och beröra hennes raka mittbena. Hon doftar på apelsinen en stund, klämmer på den, och lägger den sedan tillbaka. Sedan tar hon en till, doftar på den, klämmer på den och lägger den tillbaka, och en till som hon doftar och klämmer på för att sedan lägga den tillbaka. Långsamt arbetar hennes händer och draget över henne ansikte blir allt mera frånvarande, som om hon gled in i sig själv och vilade i den sävliga monotonin. När hon har rubbat den orange pyramiden väljer hon en frukt, alldeles rund och lysande orange, och lägger den i en plastpåse som hon har hållit hopknycklad i sin andra, fuktiga handflata. Jag står fyra meter ifrån henne fastkedjad vid vristerna av ett gyllene hår. Sedan upphör hennes metodiska rörelser. Påsen med apelsinerna placerar hon i korgen, och hon vänder ansiktet mot mig och ser på mig en stund. En kvinna i spända shorts och svällande vader går förbi. Hon knuffar mig i sidan och hennes kött verkar vara inträngt i en hud av storlek extra small. Jag ser henne inte. Flickan med apelsinerna borrar sig in i mig via mina ögon, och jag känner ansiktets hud brinna på svag, svag sparlåga. På en stund säger hon inget, med sedan spricker hela affären upp i ett leende som börjar vid hennes ansikte, och hon säger:

– Jag bor nära det stora elkraftverket. Där luktar luften alltid bränt. Man säger att det gör folk galna, all den där spänningen i luften, men jag vet inte om det är sant.

I samma ögonblick som hon uttalar orden känner jag stöten i bröstkorgen. Jag ligger på en brits i en amerikansk sjukhusdramaserie och doktor Lockhart placerar defibrillatorerna på min bara hud och vrålar ”clear”. Och sedan trycker hon på knappen. I en enda elektrifierad sekund böjs min rygg bakåt i en båge medan Lockhart pressar livet in i mig via sina fingrar. Hon är messias nu, och botar mig via handpåläggning. Den tinglande spänningen sprakar genom mig, och jag vaknar upp levande, omtumlad, och blinkar med en känsla av att ha blivit sparkad i revbenen av en åsna.

Jag ser flickans rygg som avlägsnar sig. De släpande, dröjande stegen som för henne mot kassaapparaterna och det ljusa håret som svävar ovanför den runda, lilla baken. Fortfarande för skakig för att kunna röra mig ser jag hur den egyptiska pyramiden av solsken tappar en rullande del av sitt firmament. Den runda bollen av saft och vitaminer faller med en glad duns ner på golvet och kilar i skydd in under hyllan med exotiska nötter, och där ligger den sedan och inväntar sina gelikar som börjar droppa av, en efter en. Pyramiden darrar som av en specialbeställd jordbävning, för att sedan kollapsa. Apelsinerna kanar och studsar och rullar ner, som om någon hade gömt sig mitt inne i högen och nu flög upp ropande ”surprise” bara för att mötas av besvikna blickar och en avdelningsskötare som nu får mycket bråttom. Jag står kvar och ser det hända. Förstörelsen av en hel civilisation. På platsen där den egyptiska pyramiden för en stund sedan stod finns bara en vanlig låda med frukter huller om buller.


Skribenten är författare, journalist och litteraturstuderande. Hon är född 1981 och bor i Helsingfors. Hon debuterade år 2003 med novellsamlingen Inlåst och andra noveller, debutromanen Ur din längtan kommer hösten 2007.

Johanna Holmström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.