Sjukdomen

William Baumol (1922) är den amerikanska ekonom som är ”upptäckaren” av en ekonomisk åkomma som döpts till Baumols sjuka, en iakttagelse av prisutvecklingen i ekonomin. Baumol påpekar kort och gott att emedan varuproduktionen effektiveras genom teknologiska framsteg och priset per producerad varuenhet därför sjunker så ökar kostnaden relativt sett för alla de verksamheter där en motsvarande effektivering inte är möjlig – alltså t.ex. för tjänsteproduktionen. (Baumol använde musiken som exempel.
Det är lätt att förstå att en symfoniorkester i dag behöver samma tid för uppförandet av ett verk som för hundra år sedan). Eftersom den offentliga sektorn huvudsakligen är en tjänsteproducent har man menat att den ”sjuka” Baumol påtalar gör den för dyr.
På basen av statistiska beräkningar har man kommit fram till att den offentliga sektorn inte kan upprätthållas i sin nuvarande omfattning eftersom skattetrycket då kommer att bli outhärdligt. Logiken bakom resonemanget är kort och gott följande. Eftersom det behövs allt färre personer för produktionen av de varor vi behöver emedan tjänsteproduktionen nu och i framtiden kommer att kräva samma arbetskraft som i dag, så kommer skattetrycket med nödvändighet att öka successivt, åtminstone om tjänsteproduktionen förblir i offentlig regi i samma omfattning som idag.
Folk verkar överlag ha svalt slutsatsen – också politiker, ekonomer och andra förståsigpåare. Frågan är nu om Baumols sjuka verkligen är ett problem för tjänsteproduktionen?

Inkubationstiden

I korthet, och med en grov beskrivning, kan man säga att utvecklingen av den offentliga sektorn i Finland, de nordiska länderna, och välfärdsstaterna överlag, under 1900-talet följde följande logik.
Den vetenskapligttekniska civilisationens frammarsch i början av 1900-talet innebar en effektivering av primärnäringarna, (jordbruk, fiske, skogsbruk, gruvdrift…) som sakteligen frigjorde arbetskraft i industriproduktionens tjänst. Logiken är här enkel. Kan man producera det livsnödvändiga, som till exempel mat, på kortare tid per ”varuenhet” (= färre arbetstimmar) så blir det tid över för annat. Och detta andra var industriell varuproduktion. Industrin svalde alltså mycket av den arbetskraft som tidigare krävts i primärnäringarnas tjänst. Detta borgade för ett ökat välstånd. Så här är det nämligen. Om en gemenskap genom förbättrad teknologi har förmågan att producera mer och flera olika varor så blir det helt enkelt mer och fler för var och en förutsatt att man lyckas fördela dem. Och detta lyckades man med åtminstone behjälpligt.
Följande skede i utvecklingen var att de teknologiska framstegen började frigöra folk från varuproduktionen. Därmed genererades tid för en ökad tjänsteproduktion. I Finland skedde detta i accelererande takt från och med 50-talet. Och man valde att göra detta genom gradvis höjt skatteuttag och expansion av offentlig tjänsteproduktion. Detta gjorde man bl.a. för att det ansågs viktigt att dessa tjänster fick en generell och jämlik distribution. Kort och igen förenklat kunde man beskriva det på följande sätt. Emedan det inte är viktigt att alla har råd att bo i den mest luxuösa bostaden, eller ha den finaste bilen, eller äta den dyraste maten så är det viktigt att alla får en lika bra utbildning och sjukvård. Alltså sköter man dessa åtaganden kollektivt genom att de organiseras offentligt, betalas genom skatter och betalningsförmågan utjämnas genom skattens progressivitet. Grundlogiken här är i övrigt precis den samma som ovan anförts. Om gemenskapen kan sköta matproduktion och varuproduktion tillräckligt effektivt så blir det mer tid över för sjukvård och utbildning (och musicerande). D.v.s. ju mer av det goda gemenskapen kan producera, desto mer blir det åt var och en om man lyckas fördela dem. Och detta lyckades man med mycket bra.
Bilden ovan kan visserligen tyckas väl förenklad. Men vad som än sägs så förändrar det inte den grundläggande logiken i skeendet. Nämligen att den allt effektivare teknologin utgjort en grundbult för ett allt rikare samhälle. Ett samhälle som har råd att erbjuda viktig ”service” och ekonomisk grundtrygghet åt hela befolkningen. Och detta har hänt under en tid då Baumols ”sjuka” bara blivit värre. Se där en verkligt godartad sjukdom!
Vad säger då Baumol själv om ”sin” sjukdom. I en intervju konstaterar han intressant nog följande.
– Men moralen i min sjukdomsbeskrivning är att vi ändå inte ska ge upp områden som konst och sjukvård. Vi måste bli av med illusionen att de är för dyra. Samhället behöver mer konst och sjukvård, inte mindre. Museer måste få finnas även om de inte skapar direkt tillväxt och arbetstillfällen. De måste få finnas för konstens skull.
– Marknaden klarar av att bestämma en hel del, men inte allt. Staten måste lägga sig i där det behövs, och se till att marknaden används på ett bra sätt. Som till exempel inom miljö och konst. Marknaden är inte en fiende. Men den bör användas så att man kan utveckla vänsterns idéer, utan att förstöra möjligheten att göra det.” (Tidskriften Entré nr 3/4, 2003)
Det verkar som om man ivrigt anammat idén om sjukdomen men inte velat lyssna till upphovsmannens vidare tankar om saken.

Utbrottet

Frågan är varför sjukdomen som Baumol artikulerade redan på 60-talet just nu fått en sådan aktualitet? En rad orsaker kan här anges. För det första kan vi konstatera att effektiveringen i alla de verksamhetssektorer där man kunnat ta i bruk ny effektivare teknologi har fortsatt som förut. För att producera det vi gjorde på säg 70-talet behövs i dag mycket mindre tid. Till skillnad från utvecklingen fram till slutet av 80-talet har vi i dag ”problem” med att skapa nya verksamheter som skulle kunna absorbera den överblivna arbetskapaciteten. Finland har i dag ca 250 000 människor som går utan arbete. Ekonomin hålls igång trots detta p.g.a. att vi genom skatter och andra offentliga system fördelar rikedomen så att den inhemska köpkraften någotsånär bibehålls. Men varför alla dessa arbetslösa? Bland annat därför att företagsvinsterna idag inte återinvesteras i Finland i samma omfattning som innan penningmarknadernas avreglering på 80-talet. Den ekonomiska omgivningen är i dag en annan än den var när dagens offentliga sektor byggdes upp.
Det här är nu inte allt. Man kan säga att det skett ett perspektivskifte i synen på hela det privata näringslivet. Under efterkrigstiden fram till 90-talet präglades den politisk-ekonomiska diskussionen och framförallt industrins (storföretagsägarnas) självsyn av ett perspektiv i vilket företagen sågs som en nyttighetsproducerande nationell resurs. I detta perspektiv var företagens primära roll att fylla sin uppgift som producent av nyttigheter för den nationella gemenskapen (och givetvis att fungera som exportörer av varor så att behövligt importgods kunde inhandlas).  Perspektivet bars upp av det faktum att det (internationella och nationella) ekonomiska regelverket gav politiken en annan möjlighet att kontrollera företagens kapitalanvändning samtidigt som det skyddade företagen mot utländsk konkurrens. Företagen opererade visserligen då liksom nu på en marknad, men på en marknad med andra regler och styrd av en annan makt- och intressekonstellation än idag.
Hur ser då situationen ut idag? Mycket förenklat kan det sägas att företagen idag ses som privata monader som opererar på en världsmarknad.  I detta perspektiv är företagens nationella tillhörighet bara tillfällig och deras betydelse för den nationella ekonomin inte ett bekymmer för dem. Företagens primära roll är att generera vinst åt sina ägare och frågan om vad de producerar och för vem är av underordnad betydelse. Konsekvensen av tänkesättet är att företagen skall söka sin hemvist där den är mest lönsam. Kan man generera större vinster genom att flytta till ett annat ställe än man råkar befinna sig på kan det t.o.m. vara företagets ”skyldighet” att göra det.  Om man inte direkt flyttar huvudkontoret, t.ex. i väntan på politiska beslut som gör det fördelaktigt att stanna, så gäller skyldigheten utan krusiduller deras investeringspolitik förövrigt. (Resonemanget gäller givetvis i praktiken i huvudsak stora men för den nationella ekonomin viktiga företag som opererar internationellt).
Situationen är alltså den att det uppstått svårigheter att fördela rikedomen. Företagsvinsterna, som idag är större än någonsin, kan inte vidröras eftersom företagen då kanske försvinner från landet. Man kan inte utöka de offentliga finanserna via höjda löner och därmed ökade skatteinkomster eftersom sådana åtgärder skulle skada företagens konkurrensförmåga i den nya hårda konkurrenssituationen (och resultera, förutom i företagsflykt, kapitalflykt).
Samtidigt är det så att i motsvarande grad som effektiveringen av teknologin friställer arbetskraft från existerande produktion och återinvesteringarna av vinsterna (i nya verksamheter) uteblir, uppstår nya arbetslösa. Kostnaden för arbetslösheten tär sedan på resurserna för den offentliga tjänsteproduktionen.
Här kunde också framföras en rad andra anmärkningar om omständigheter som försvårar finansieringen av den offentliga tjänsteproduktionen. Sådana är t.ex. den ”negativa” utvecklingen av befolkningens åldersstruktur samt ökningen av kostnaderna inom framförallt ”specialsjukvården” p.g.a. resurskrävande nya behandlingsmöjligheter som vetenskap och ny teknologi hela tiden genererar.
Det är dessa (och andra) omständigheter som aktualiserat diskussionen om Baumols sjuka. Men problemen har alltså inget att göra med den. Utvecklingen har ju ingalunda förändrats i jämförelse med den tid då tjänsteproduktionen (i form av expanderande offentlig sektor) i vårt land byggdes ut. Tvärtom har den i väsentliga avseenden fortsatt som förr. Varuproduktionens fortsatta effektivering genererar fortfarande mer tid för tjänsteproduktion (om det är det vi önskar).
Det verkliga problemet är att vi genom demokratiska beslut, alltså via det politiska livet fått det allt svårare att bestämma hur vi skall använda denna möjlighet. Även om en majoritet av befolkningen skulle vilja kanalisera resurserna till ökad offentlig tjänsteproduktion så verkar det omöjligt. Och skälet är, som sagt, att resurserna som skulle göra detta möjligt, enligt gängse ideologi inte tillhör den politiska gemenskapen utan företagen. Företagens rikedom står till gemenskapens förfogande bara i den mån företagen accepterar det (t.ex. genom att inte flytta från landet). Se där en sjukdom i demokratin.
recepten?
I den mån man ändå inbillat sig att det är Baumols sjuka som den offentliga sektorn lider av, vad har man då gjort åt saken? Givetvis dogmatiskt beordrat alla berörda just den medicin som Baumol med rätta säger att inte är tillämpbar. Man har med lock, pock, piska och morot genom allsköns reformer och rationaliseringar försökt förhindra den relativa kostnadsökningen genom effektivering av den offentliga tjänsteproduktionen. En väldigt populär idé har varit att försöka reducera kostnaderna genom att på olika sätt ”privatisera” de offentliga åtagandena. Man har alltså inbillat sig att man skulle kunna göra något åt sjukdomen trots att Baumols poäng var att det är meningslöst att ens tänka sig att man kunde göra det. D.v.s. det är meningslöst att tänka sig att man kunde upphäva sjukdomen genom att få ”symfoniorkestern att spela fortare” (vare sig den nu är privat eller offentligt finansierad). Givetvis har man inte på det stora hela lyckats åstadkomma något substantiellt. Hur skulle man ha kunnat göra det om inte tjänsteproduktionen i den offentliga sektorn från början varit genomkorrumperad. Det har den inte varit och även om den skulle ha varit det så skulle man givetvis bara kunnat åstadkomma en tillfällig andhämtningspaus i ett dödsdömt lopp.
Å andra sidan. Det gör inte saken bättre om effektiveringshysterin i den offentliga sektorn motiverats av ”insikten” om näringslivets nya verksamhetsomgivning och den förändring i samhällets maktkonstellationer som denna medfört. Finansieringskrisen kan ändå inte åtgärdas genom en effektivering av sådant som inte kan effektiveras.

Framtidsutsikter

Nåväl. Trots alla försök till effektivering av tjänsteproduktionen har man alltså misslyckats, vilket var givet på förhand. Det offentliga har blivit dyrare – inte bara relativt sett (i Baumols mening) utan också absolut sett – påstår man. Alltså måste osthyveln, och ofta också bilan, gå. Vi har helt enkelt inte råd att upprätthålla den offentliga servicen på nuvarande nivå – men välfärdssamhället skall räddas. Och hur skall detta gå till. Jo det skall räddas genom att det nedmonteras (genom effektivering) – men tillräckligt långsamt. Det här säger man inte högt för folket tycker inte om att höra det. Men detta verkar vara en mycket allmän uppfattning bland beslutsfattarna. Vi har helt enkelt inte längre råd med välfärdssamhället. Detta är en ekonomisk realitet låter man förstå, samtidigt som man ivrigt förnekar allt tal om nedmontering.
Situationen är alltså den att de potentiella resurserna i samhället idag är större än någonsin tidigare. Samtidigt har man inte ”råd” med servicen i sin nuvarande omfattning. Och en orsak till detta är alltså det nya ekonomiska regelverket och med den tillkomna frikopplingen av företagsresurserna från samhället. Därför heter det att vi, d.v.s. landet, staten, kommunerna har ekonomiska problem. Se där ett politiskt problem! – inför vilken dagens politiska vänster stått fullständigt handfallen! Det är dags att gnugga geniknölarna och kavla upp ärmarna!
Och vad skall då tänkas och göras? Säkert många saker, men ett kan vi göra omgående. Vi kan internalisera det faktum att de ekonomiska trångmål som institution efter institution inom det offentliga drabbas av, inte handlar om bristande nationella resurser. Vi kan alltså konsekvent vägra att acceptera formuleringen ”ekonomiskt problem” och lika konsekvent insistera på formuleringen ”politiskt problem”. Till den som tycker detta är en blygsam åtgärd vill jag bara påpeka följande. Om vi verkligen saknar resurser för att förverkliga något så är det givetvis meningslöst att försöka insistera på att det ändå ska förverkligas. Däremot, om vi har resurser för förverkligandet av det önskade projektet, så är vårt problem de viljor som är emot projektet. Det borde alltså inte vara svårt att se att den åtgärd jag föreslår är nödvändig, även om den är blygsam. Och genom denna åtgärd tar ju inte problemen slut. Tvärtom, det är nu det riktigt problematiska kan börja bearbetas och bekämpas.