778
Det amerikanska nyhetsankaret Tom Brokaw beskriver honom som ”vår atenare, en röst för demokratiska värderingar och medborgarskapets ädla plats, som bärs upp av skratt”. Andra tackar honom för att han upphöjt förmågan att genomskåda politiskt hyckleri till en intelligent och högst underhållande konstform. Själv tycker Jon Stewartatt han inget annat är än en komiker, och att man absolut inte ska ta något han säger på allvar.
Jon Stewart är alltså de fejkade nyheternas grand old man, som fungerat som programledare för det satiriska tv-programmet The Daily Show sedan 1999. Formatet, med ett ”nyhetsankare”, korrespondenter som sänder in rapporter ”från fältet” och de obligatoriska gästerna, är legio på amerikanska tv-kanaler. Men The Daily Show är klart i en klass för sig. Det är ett intelligent program där nyheterna sällan är fejkade, utan finurligt producerade kommentarer till den amerikanska politikens absurditeter, och där gästlistan inbegripit osannolika namn som Pakistans president Pervez Musharraf och f.d. säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski.
Kön snirklar sig runt hörnet på elfte avenyn på Upper West Side på Manhattan. Vi är några hundra personer som kommit till Comedy Centrals studio för att få fungera live-publik i kvällens avsnitt av The Daily Show. Jag undrar om såhär många t-skjortor och knappar med politiska budskap skulle synas i köerna till andra komedishower. Det här är inte vilken vanlig dumburkspublik som helst.
”Abandon news, all ye who come here” (ungefär Glöm nyheterna, alla ni som kommer hit) står det på ett plakat ovanför ingången. Vi lotsas in till en stor studio, och snart drar maskineriet igång. Stewart uppenbarar sig i kostym och slips bakom ett enormt bord. ”Mess-o-potamia” heter kvällens första nummer och handlar om den amerikanska administrationens beslut att beväpna sunnimuslimska grupper i Irak, enligt resonemanget ”min fiendes fiende är min vän”. Justitieminister Alberto Gonzales, vice president Dick Cheney och presidentrådgivaren Karl Rove är också ikväll favoritmåltavlor för Stewarts vassa tunga, liksom allehanda kongressledamöter och senatorer.
Sedan är det dags för en rapport från Bagdad. ”Utrikeskorrespondenten” Aasif Mandvi, en indiskfödd ståuppare klädd i en skottsäker väst, står framför en bluescreen och berättar om varför det egentligen är utmärkta nyheter att den gyllene moskén i Samarra har sprängts för andra gången. ”Det är ett tydligt tecken på att terroristerna håller på att tappa konceptet. De hittar inte längre på nya mål att angripa. Kriget i Irak är snart slut, Jon”, säger han.
Medan seriösa nyhetsprogram och dagstidningar minskar sin bevakning av kriget i Irak eftersom ”det inte är vad folk vill ha”, är det glädjande och samtidigt oerhört sorgligt att det är ett komediprogram som ska axla det ansvaret. Självaste Noam Chomsky, känd för att hata allt som har med tv att göra, har en gång noterat att de egna barnbarnen är konstigt välinformerade i politiska frågor trots att de inte läser tidningar, utan bara tittar på ”den där Stewart”. Mycket uppseendeväckande blev också Stewarts gästuppträdande på Crossfire, där han levererade en så sågande kritik av det innehållslösa och sensationslystna debattprogrammet att producenterna på CNN bestämde sig för att lägga ner hela programmet efter det.
Kön snirklar sig runt hörnet på elfte avenyn på Upper West Side på Manhattan. Vi är några hundra personer som kommit till Comedy Centrals studio för att få fungera live-publik i kvällens avsnitt av The Daily Show. Jag undrar om såhär många t-skjortor och knappar med politiska budskap skulle synas i köerna till andra komedishower. Det här är inte vilken vanlig dumburkspublik som helst.
”Abandon news, all ye who come here” (ungefär Glöm nyheterna, alla ni som kommer hit) står det på ett plakat ovanför ingången. Vi lotsas in till en stor studio, och snart drar maskineriet igång. Stewart uppenbarar sig i kostym och slips bakom ett enormt bord. ”Mess-o-potamia” heter kvällens första nummer och handlar om den amerikanska administrationens beslut att beväpna sunnimuslimska grupper i Irak, enligt resonemanget ”min fiendes fiende är min vän”. Justitieminister Alberto Gonzales, vice president Dick Cheney och presidentrådgivaren Karl Rove är också ikväll favoritmåltavlor för Stewarts vassa tunga, liksom allehanda kongressledamöter och senatorer.
Sedan är det dags för en rapport från Bagdad. ”Utrikeskorrespondenten” Aasif Mandvi, en indiskfödd ståuppare klädd i en skottsäker väst, står framför en bluescreen och berättar om varför det egentligen är utmärkta nyheter att den gyllene moskén i Samarra har sprängts för andra gången. ”Det är ett tydligt tecken på att terroristerna håller på att tappa konceptet. De hittar inte längre på nya mål att angripa. Kriget i Irak är snart slut, Jon”, säger han.
Medan seriösa nyhetsprogram och dagstidningar minskar sin bevakning av kriget i Irak eftersom ”det inte är vad folk vill ha”, är det glädjande och samtidigt oerhört sorgligt att det är ett komediprogram som ska axla det ansvaret. Självaste Noam Chomsky, känd för att hata allt som har med tv att göra, har en gång noterat att de egna barnbarnen är konstigt välinformerade i politiska frågor trots att de inte läser tidningar, utan bara tittar på ”den där Stewart”. Mycket uppseendeväckande blev också Stewarts gästuppträdande på Crossfire, där han levererade en så sågande kritik av det innehållslösa och sensationslystna debattprogrammet att producenterna på CNN bestämde sig för att lägga ner hela programmet efter det.
The Daily Show med Jon Stewart kan ses på http://www.comedycentral.com/shows/the_daily_show
Jon Stewart har också skrivit boken America – A Citizen’s Guide to Democracy Inaction (2004).
Patsy Nakell
