Bakgrundsmusiken har tystnat, scenen står tom – i väntan på vad då? En man kommer in, går tvärs över scenen. Väntar. Två kvinnor kommer in och de tre är snart involverade i ett samtal, ljudlöst. Väntar. En man och en kvinna kommer in på scenen, sällar sig inte till de andra. Mannen pratar och gestikulerar. I väntan på vad då? Småningom börjar människorna på scenen utföra rörelsemönster, emellanåt individuella, emellanåt som något slags Följa John. Undertecknad betraktares kompulsiva behov av att förstå, tolkar in intressanta gruppdynamiska reaktioner under väntan.

Oblivias performance Everything You Say Will Become Dust Anyway på Kiasmateatern, handlar emellertid om betydligt mer än väntan. Vi möter en grupp statister som medverkar i ett för betraktaren “osynligt epos”. Skildringen av deras arbete och attityder till detsamma, växer fram ur ett becketskt ingenting och utvecklas till ett rörande rödkindat, kitschigt crescendo av yrkesstolthet. Efter hand stelnar dock deras leenden – visst är ju en del saker lite konstiga, som om man inte skulle värdesätta vårt arbete… men bubblan spricker inte, inte på scenen åtminstone. Eller kanske gör den det, slutet kan tolkas som vilket som. Vilketdera vore egentligen då bättre, att bubblan sprack och de fem slungades ut ur sin trygga verklighet eller att den inte gjorde det och statisterna fick hållas i sin (barna)tro?
Ett kriterium för god konst är att verket tycks säga något som inte ryms i eller syns genom något annat språk. Everything You Say… gör just detta. I kraftfältet som bildas ur tystnaden, närvaron och rörelsen, ljuden, orden och tiden föds detta någonting. Också genom den liksom dubbla berättelsen – det minimalistiska uttryckets nästan överdrivna enkelhet i allt, från nollrekvisita till ”alldeles vanliga” kläder till banala situationer, samtal och gester blir det yttre uttrycket, symbolen, för någonting enormt mycket större. Att det banala för Mary Jane och hennes kolleger är så oerhört, så stort och så viktigt blir i sig en gastkramande kommentar till vår tid, där en skenhelig, ihålig demokrati ger alla samma möjligheter att bli stora, fast det inte alls är storleken som betyder något. Och den tappra Människan ler och intalar sig att det hon gör är stort och viktigt och låtsas inte om att hon är en utbytbar kugge i ett egentligen onödigt maskineri och inte säker på om Gud existerar eller inte.
Kort om en fascinerande tankeväckande timme. Avslutningsvis skall jag göra ett par bekännelser: att jag av något försynens oskick inte sett Oblivia tidigare och att jag blev besynnerligt förtjust i deras nya performance. Och att jag gick och såg den en gång till.

Oblivia: Everything You Say Will Become Dust Anyway. Kiasmateatern i Helsingfors.
Obs! publikdiskussion 5.9!

Bianca Gräsbeck

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.