– Jag har gått rakt mot mina egna tabun, säger författaren Sara Gordan om sin debutbok som bland annat handlar om att gå vilse i erotikens och minnets rollspel.

För drygt ett år sedan debuterade Sara Gordan med en liten förtätad prosabok, En barnberättelse (Albert Bonniers förlag). På bokens flik står det att den handlar om ett par som förirrat sig i erotikens och minnets rollspel och upprepningar. Den utspelar sig i Paris. Boken har i många fall uppfattats som en berättelse av konsekvenserna av de sexuella övergrepp som man tar för givet att författaren själv upplevt som barn, men något i Gordans skrivsätt gör frågan om det biografiska ointressant, tycker jag; hennes bok är en bok som handlar om något annat än det den tycks handla om. Jag träffar Sara Gordan för att tala med henne om det här. Det är en av dessa varma försommardagar. Det är i mitt kök. Vi dricker kaffe. Hur kan man tala om det som är tyst, tänker jag, men säger det inte.
Hur tycker du att den typiska läsningen av ’En barnberättelse’ sett ut?
– De flesta har varit ute efter det biografiska. Jag har fått höra ”tänk att du vågar berätta om det här, vad modigt”, då har de hittat något som de tycker är ”det här”. Jag har inte direkt velat svara på det. Jag har inte heller motsatt mig en viss mystifikation kring det här, jag vill inte styra, om en läsare vill hitta eller fantisera om en biografisk bakgrund då tänker jag; varsågod, det är upp till läsaren. Men också därför har jag valt att inte lägga fram vad som eventuellt är biografiskt och vad inte, för så fort jag säger det kommer det att stå fast.
Hur skulle du själv beskriva den här boken?

– Formen är faktiskt överordnad ämnet. Texten är ett kluster, jag tänker på de där modellerna av molekyler som fanns när man gick i skolan. Regel nummer ett när jag började skriva den här boken var att det inte får vara poesi, inga ojämna högerkanter. Jag ville skriva fyrkanter. Och jag ville inte göra ett manus som ska behaga någon. Jag har gått rakt mot mina egna tabun, dels vad gäller innehållet men också vad gäller formen. Jag har inte lagt ut mig för någon läsare, det har varit väldigt viktigt. Det fick vara pretentionslöst.

Det uteblivna mötet

I den mån man har kritiserat din bok så är det för att man anser den vara klyschig; kärleken i Paris, madrassen i Paris, perversionerna i Paris har vi sett och hört många gånger. Varför valde du den spelplatsen?
– Det är så enkelt att rummet faktiskt fanns där. Det har med antipoesin att göra. Jag ville vara så konkret som möjligt, jag har hållit reda på det visuella hela tiden, när de går någonstans så går de till en existerande plats, jag har inte velat gå in i det symboliska; det råkade vara i Paris. Det som finns, det är ett rum som jag verkligen satt i. Fönstret är på den sidan och skivsamlingen är på den sidan. Sedan fick personerna gå omkring i huset och göra saker. Jag hade tänkt mig en svit på kanske 10 texter som alla skulle vara nästan identiska. Det är det här paret och de möts och sedan blev jag fascinerad av det uteblivna mötet. Jag började upprepa det; hur långt kan jag gå utan att de faktiskt möts och det visade sig att jag kunde gå hur långt som helst i det. Från den tänkta sviten började personerna göra motstånd och ville göra andra saker. De gör fula saker.
Du har någonstans sagt att pornografi är motsatsen till poesi. Menar du att pornografi är fult?
– Det är inte det pornografiska som är det fula, det är de handlingar som de utför och så är det med det. Men sedan kom jag att uppfatta det uteblivna mötet som väldigt våldsamt. Det blev mycket en studie i våld. Vad är våld? Våld kan vara en utebliven handling, det kan vara att man stänger sitt öga när någon ber att få bli sedd. Det är väl det som är det fula i det de gör, det är det som är det svarta, tycker jag, i den här boken.
Ett grepp du använder och intresserar dig för, både som litteraturforskare och författare, är upprepning. Kanske kan man säga att ’En barnberättelse’ på en strukturell eller språklig nivå gestaltar det ständigt uteblivna mötet bland annat med hjälp av upprepning, eller kanske gestaltar den upprepning med det ständigt uteblivna mötet? Vad är det som är så fascinerande med upprepning?
– Grunden till att jag håller på med det är att det är så vackert med upprepning, jag tycker att det är det skönaste som finns. Som teoretiker var jag mer inne på att söka i historien, i liturgin och i ritualer som ju handlar mycket om upprepning. Det är kanske stenåldersmänskan som känner igen återkomsten och reagerar på den. Nu har jag släppt det där med historien lite som forskare, men på min skrivande nivå är jag fortfarande där. Återkomsten klingar för mig och jag återvänder dit.
Jag skulle spontant ha talat om variationer i din bok. Jag tycker att den visar hur det förblir som det är samtidigt som det hela tiden förändras.
– Upprepning handlar ju om förändring, det är ju det som är poängen med upprepning.

Tystnaden under ytan

Vi talar ett tag om upprepning och förändring och lyssnar på Steve Reich, minimalisten som upprepar och rör på sig, och det slutar med att vi tystnar i frågan: varför är det så fantastiskt när det som tycktes vara på ett visst sätt plötsligt visar sig ha förändrats, upprepningens paradox?
Jag blir inte färdig med det heller. Konstnärer och författare upprepar sig i varje verk, det är en ganska välkänd tanke. De flesta mänskor har bara en berättelse. Men det är inte säkert att det är den berättelsen man ser på ytan.
Det är inte heller den berättelse som försiggår på ytan som är gripande eller engagerande med din bok, tycker jag, den är gripande i och med ett slags tystnad som jag tycker mig höra.
– Boken vilar helt och hållet på den. Kristeva skriver i boken Soleil Noir om den melankoliska mänskan som cirklar kring ett centrum som katten runt het gröt men utan att det faktiskt finns någon gröt, det är tomt det är ett svart hål man kommer aldrig dit men man kan inte låta bli att gå runt runt runt.
Apropå upprepning?
– Ja, hon talar om det angående Duras men hennes tolkning är jag kritisk mot, den är så biografisk, då tycker jag att man har fuskat. Man begår ett misstag om man försöker knyta allt till det biografiska. Det biografiska säger så lite om den livsfråga eller den konstnärliga fråga som man har. Jag tycker som du att det som ’händer’ ligger för mycket i det synbaras krets. Jag tror förresten inte att det finns särskilt många berättelser överhuvudtaget, eller liv.
Är varje liv ’ett exempel på’, ett slags schablon?
– Det är precis som vad vi kallar ‘berättelsen’; det som ligger ovanpå är eller kan se ut som en schablon men bortom den rör sig den verkliga berättelsen, i ordlöshet och i tystnad och det är den som är den viktiga.


Ny Tid har för den här intervjun fått stöd från Kulturfonden för Sverige och Finland.

Ulrika Nielsen

Lämna en kommentar