Kortfattat: Det har varit en ganska ynklig biosommar. De flesta kvartersbiografer lade som bekant lapp på luckan i Helsingfors redan i fjol och utbudet har varit därefter. Man kunde skriva ganska mycket om Hollywoods (storfilms)premiärer – med Transformers, Pirates of the Caribean, Spiderman m.fl. – och om popcornvaruhusen i Kampen och Kajsaniemi men det mesta har väl redan blivit sagt om den hopräknade liknöjdhet som härskar där eller vartåt den ännu för några decennier högaktuella dragkampen mellan att placera film i konst- eller underhållningsfacket vetter.

Istället gör man klokt i att fokusera på de ljuspunkter som ännu finns såsom stadens sista kvartersbiograf vid Senatstorget. Kino Engel kan knappast mäta sig med Finnkino i mängden nypremiärer men film har väl aldrig handlat om kvantitet och om man mot förmodan vill ta upp en sådan kamp finns det mängder av klassiker att cirkulera. I sommar har Kino Engel i enlighet med detta cirkulationstänkesätt gett tre av Wong Kar-Wais så kallade urbana klassiker nypremiär på utomhusbiografen på Café Engels innergård. I juni och juli hade Chunking Express (1994) och Happy Together (1997) premiär och den här veckan står Fallen Angels (1995) i tur.
Fallen Angels var till en början tänkt som en tredje episod till de två episoderna om Hongkongpoliser i Chunking Express, men efter en nyck av Kar-Wai lösgjordes berättelsen till en egen helhet. Stilistiskt är Fallen Angels som Kar-Wais andra urbana filmer med neo-noir tematik och expressionistiska färger och klipp. Filmen har dessutom den genuint kar-waiska myriaden av desillusionerade karaktärer; en lejd mördare som försöker låta bli att tycka om sin kvinnliga affärskumpan som o sin sida längtar efter honom, en nattlig strövare som söker sin ex-pojkvän och en stum man som försöker få världen att ta honom på hans egna villkor.

Det är någon slags fängslande melankoli i det urbana rum (ofta med utgångspunkt i Hong Kong) som Kar-Wai gång på gång gestaltat i sina filmer. Det var knappast han som först förstod att ett sammelsurium av neonljus i första hand inte är en allegori för framsteg utan isolation och ensamhet, men han är en av dem som gjort det bäst. Alla dessa glomiga karaktärer isolerade i skrynkliga enrummare bakom storstadens stationer, i en värld där det alltid är natt och där det varken finns kronologi eller evighet utan bara stunder, korta möten och bräcklig tomhet. Det rör sig om enskilda livsberättelser som inte betyder något mot storheter som globalisering, kommersialisering, urbanisering.

Dessa snöda, surrealistiska landskap stannar kvar hos en efteråt då man lågmäld promenerar hem längs Alexandersgatan efter några timmar i det kar-waiska rummet. I ett lakoniska tillstånd, fylld av klarsyn (eller katharsis), tycker man sig kunna se saker som organismen stad för vad de egentligen är och förstår att uppskatta väggklottret på elaggregatet vid universitetets hörn (vem ersätter ett amputerat hjärta?).

---

Fallen Angels. Premiär i Helsingfors: 24.8. Manus och Regi: Wong Kar-Wai. Foto: Chris Doyle. I rollerna: Leon Lai, Michelle Reis, Karen Mok.