Japanska Studio Ghibli är i dag en auktoritet inom animationsfilmen, värdig om inte helt så åtminstone nästan de största i branschen. Och som i fallet med en av de absolut största, Disney, har Ghibli sin egen Walt i Hayao Miyazaki – bl.a. Chihiro, Prinsessan Mononoke och Det levande slottet.

Ghibli stod ifjol inför ett generationsskifte när Hayaos son Goro gjorde sin första film, Berättelser från Övärlden för Ghibli, och det här med far och son inom samma bransch är ju alltid knepigt. Dels kan man gå vilse i spekulationer kring om sonen egentligen är tillräckligt begåvad för att få göra en film eller om det är pappa som fixat jobbet åt honom, dels kan man frestas att enbart göra jämförelser inom familjen.
Jag hade en rätt så resolut övertygelse om att dylikt far-son-mytologiserande inte skulle komma med här, men det var innan jag sett protagonisten Arren några scener in i filmen brutalt knivhugga sin far till döds. Wow! Det måste helt enkelt vara den mest avspända freudianska (och oidipala) far-son-uppgörelsen i filmhistorien.
Berättelser från Övärlden är en ganska fri tolkning av Ursula K. Le Guins romansvit om Övärlden. I korthet handlar det om en värld där allting har två namn, ett tilltals- och ett sant namn, och de som känner till tingens sanna namn kan härska över dem.
Berättelsen börjar med att världens jämvikt rubbats då drakarna har börjat slåss sinsemellan – det definitiva tecknet på undergång. I denna apokalyptiska tid reser ärkemagikern Ged från land till land för att hitta orsaken till den borttappade jämvikten och under resan träffar han ynglingen Arren som flyr sitt förflutna och tar honom i sitt beskydd.
Goros film är en ganska klassisk, innovativ Ghiblianimation, och det lönar sig speciellt att hålla ögonen på hur olika detaljer gör landskap levande och hur man lyckas skapa en illusion av ett levande kameraarbete trots att det handlar om 2D-animation. Samtidigt är Berättelser från Övärlden ändå en modernare film med mera action och populärkulturreferenser än andra Ghibliproduktioner: mellan raderna skymtar trappan från Vertigo medan Hazia-drogen i Övärldens hamnstäder luktar Philip K. Dick på långt håll.
Om man unnar sig en jämförelse till Hayao är det i huvudsak den självständiga lingrenska hjältinnan man kommer att sakna. Goros berättelse är (i det här fallet Ursula K. Le Guins texter trogen) ett mera exklusivt manligt och (vålds)fixerat påhitt, trots sin till synes pacifistiska jämviktsvärld.

I sin enkelhet bygger Goros Berättelser från Övärlden ändå på samma förmodernistiska ideal som röjt Ghibli dess goda rykte. På något sett är det tryggt och tröstande (på ett lagom new-age-vis) att någon bland alla dessa postideologier lägger ner hundratals årsverken på att skapa estetiserande och klassiskt sköna bilder som tidens ideal sedan avfärdar som möglig hötorgskonst.


Berättelser från Övärlden. Finlandspremiär: 28.9. Regi: Goro Miyazaki. Manus: Goro Miyazaki och Keiko Niwa efter Ursula K. Le Guins romaner.

Anton Schüller

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.