Tapani Ritamäki har (NT 35/2007) läst en biografi om Bono, sångaren i rockbandet U2, och blivit övertygad om att, vad man än tycker om hans musik på senare år, så är Bono, känd för sitt engagemang i kampen för ökat utvecklingsbistånd, åtminstone en ”riktig världsförbättrare”.
Men också när det gäller Bonos engagemang för de fattiga i tredje världen kan man tyvärr konstatera att ”showen är större än musiken” (Ritamäki). Irländaren Bono och hans band har gjort sig en mångmiljonförmögenhet på sin musik. Fram till förra året kunde de dra nytta av att inkomster från royalties var skattefria på Irland, men lagen är nu ändrad så att de artister som förtjänar verkligt stora pengar ska betala en del skatt på det. Det gillade inte Bono.
Hans Dublin-registrerade bolag förtjänade 110 miljoner USD år 2005. Genom att ta ut sin inkomst som dividend snarare än lön skulle Bono nu ha blivit tvungen att betala 12,5 procent skatt på de pengarna. Det kan knappast betraktas som oskäligt; det är ju mycket mindre än vad en busschaufför eller lärare betalar i skatt. Men Bono hade ingen lust att betala, så han flyttade sitt företag till Holland, där han bara betalar 5 procent i skatt på sina royalties.
Samtidigt som Bono högljutt ropar på mer bistånd, vägrar han alltså själv, liksom så många andra superrika, betala sin rättmätiga del av skattekakan som detta bistånd tas ifrån. I praktiken säger Bono till busschauffören och läraren: Jag vill att ni ska betala mer pengar till Afrika, själv har jag tyvärr inte råd.
Det är uppenbart att Bono beter sig skenheligt, men min poäng är inte att peka finger mot honom, eller att ge vatten på cynikernas kvarn genom ännu ett ”bevis” på att världsförbättrare som tycks handla osjälviskt är lika stora egoister som alla andra. Poängen är principiell. Det har uppskattats att skattesmitande, som går till just genom att man, som Bono, flyttar sina vinster till länder där de beskattas minst, kostar länderna i tredje världen 500 miljarder USD årligen. Afrika, som Bono särskilt ömmar för, förlorar 150 miljarder USD årligen för att utländska företag smiter från skatt. Det är tre gånger så mycket som Afrika får i bistånd.
Poängen är att diskussionen om fattigdom och bistånd är systematiskt förljugen just för att systemet är uppbyggt så att de rika hela tiden tar av de fattiga, men det man diskuterar är de futtiga summor som de rika sedan ”ger” tillbaka (Bono vill att man ska ”ge” mer, andra vill ”ge” mindre). Den här logiken gäller både mellan och inom länder: rika länder, företag och individer betalar i praktiken mindre för allt, men klagar ändå ständigt över att de måste betala för de fattigare i form av skatter, bistånd osv.
Skillnaden mellan vänster och höger är inte att högern tycker att de rika ska få behålla sina pengar, medan vänstern anser att man kan ta en stor del av de rikas pengar ifrån dem och använda det till allmännyttiga saker. Skillnaden är, eller borde vara, att vänstern inser att de rikas pengar inte är ”deras” i någon självklar mening, utan att hur pengar och andra resurser i världen fördelas beror på vilka samhälleliga och ekonomiska spelregler som gäller, och att det är en makt- och en rättvisefråga hur reglerna ser ut. Det är högerbåg och bedrägeri att diskutera hur mycket av vårt överflöd vi ska ge i bistånd utan att först diskutera de spelregler som upprätthåller vårt överflöd.

Joel Backström

Lämna en kommentar