Finlands första fredsorganisation Suomen Rauhanliitto grundades 1907 i Tammerfors. Ett par år senare grundades en annan grupp – Svenska Fredsvänner – av senator Leo Mechelin i Helsingfors. Några år tidigare hade Tsar Nikolai II undertecknat en värnpliktsförordning som ställde de finländska värnpliktiga under den ryska militärledningen. Uppbåden inställdes 1905 p.g.a. utbredd värnpliktsvägran. Denna massvägran hade också en betydande roll i självständighetsrörelsen, så bilden av att självständigheten enbart vanns med vapen, är en förenkling av historien.
Fredsfarbetet förbjöds 1913 då det första världskriget närmade sig och man på ryskt håll inte längre accepterade ”nationella” organisationer. Först år 1920 grundades Finlands Fredsförbund – förening för Nationernas Förbund på nytt, en av de gamla fredsorganisationerna som överlevt tills i dag.
Fredsförbundet var ända från början en del av den internationella fredsrörelsen. Man besökte internationella möten och konferenser och anammade idéer och tankar som fördes fram i den finländska debatten.
Andra världskriget var en svår tid för fredsrörelsen. En del av de aktiva deltog i kriget med eller utan vapen medan andra satt i fängelse eller flydde till Sverige. Fredsaktivisten Arndt Pekurinen sköts, sedan han upprepade gånger vägrat vapen. Fredsrörelsen tvingades dock aldrig helt att upphöra med sin verksamhet.
Efter andra världskriget ville man skapa en bred folkfront mot krig. Organisationen Fredskämparna i Finland grundades 1949 och anslöt sig till Världsfredsrådet. Fredsoptimismen förbleknade emellertid snabbt under efterkrigstiden och det kalla kriget delade inte bara in staterna i två läger, utan också fredsorganisationerna. En del av dem motsatte sig alla bomber, andra bara imperialisternas ”onda” bomber.
I takt med den vanvettiga kärnvapenkapprustningen uppstod också en folkrörelse mot kärnvapen. I England grundades i slutet av 1950-talet Campaign for Nuclear Disarmament. Vid sidan om den grundades en annan fredsorganisation Committee of 100 av filosofen Bertrand Russel.I Finland grundades De hundras kommitté 1963. Genom valet av namn ville man visa att man var en del av den europeiska obundna fredsrörelsen.
I och med att det blev allt vanligare med vapenvägran och civiltjänst grundades Civiltjänstgörarförbundet 1974. Kvinnor för fred-rörelsen uppkom i Europa i slutet av 1970-talet. 1981 grundade fredsorganisationerna tillsammans Institutet för fredsfostran, vars syfte är att främja fredsfostran i skolorna och även i övrigt i samhället.
På 1980-talet tröttnade människorna definitivt på kalla krigets tudelningen av världen. Bl.a. den europeiska END-rörelsen krävde nedrustning både i öst och i väst och strävade efter att skapa kontakter över det kalla krigets blockgränser. Vid samma tid grundas många fackliga fredsorganisationer bl.a. Läkarnas sociala ansvar, Psykologernas fredskommitté, Ingenjörernas rörelse och Konstnärernas och kulturarbetarnas fredsorganisation.
Slutet av 1990-talet och början av 2000-talet kunde karaktäriseras som kampanjernas tid. De olika fredsorganisationerna har fortsatt med sin verksamhet i enlighet med sin egen identitet och historia och samarbetat kring vissa projekt, t.ex. fick kampanjen mot minorna Nobels fredspris 1997.


Fredsrörelsen firar sina 100 år med kulturfest på Alexandersteatern i Helsingfors på FN:s Fredsdag 21.9 kl. 19.

Laura Lodenius

1 kommentar

Profilbild
Elof Sänkas 24 februari, 2013 - 11:30

Eftersom civiltjänstgörarana kan uppgå till uppemot 15% av de värnpliktiga så borde de ha en representant på militäruppbådet som berättar om civiltjänsten. Det kan vara många som överväger att ta civiltjänst i stället för vanlig militärtjänstgöring på uppbådet men de kanske inte vet hur de skall förfara. Nät kommunerna väljer de som skall representera kommunen vid uppbådet så bör de beakta detta.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.