Bolivias hembiträden arbetar sex dagar i veckan och bor ofta hos den familj som de arbetar för. Det är mycket svårt att organisera dem fackligt, men fackförbundet Fenatrahob har antagit utmaningen.

– Jag steg upp sex på morgonen för att göra frukost. Sedan gjorde jag i ordning familjens dotter och tog henne till skolan. Vid tolvsnåret lagade jag lunch åt familjen och gav alla husdjuren mat. På eftermiddagarna tvättade jag kläder för hand i tvättstället och städade huset. På kvällarna tog jag hand om deras nyfödde son. Jag arbetade till elva på kvällen, berättar Rosmery Silaipi på Fenatrahob, hembiträdenas fackförbund, i La Paz.

Varje månad sade arbetsgivarna att de lade undan hennes lön. Rosmery fick bara motsvarande 1,5–2 euro på söndagarna, ”för att roa sig”. Så småningom bestämde hon sig för att återvända till sin by på landsbygden. Dittills hade kvinnan i familjen alltid behandlat henne väl. Men plötsligt påstod hon att Rosmery hade skött arbetet dåligt, bränt kastrullerna, osv. Rosmery fick inte ett öre för tre års slit.

– Då visste jag inte att vi hade ett fackförbund och att jag kunde få hjälp. Så jag återvände till byn med de få slantar som jag hade lyckats spara av fickpengarna.
Rosmery Silaipi blev föräldralös när hon var elva år gammal. Samma år började hon arbeta som hembiträde. Hon tjänstgjorde hos olika familjer i tjugo år, tills hon fick ett förtroendeuppdrag i Fenatrahob. Trots det hårda liv hon levt är Rosmery skämtglad och skrattar ofta. Hennes dialekt avslöjar att hon kommer från den tropiska, östra delen av landet, långt från kyliga La Paz högt uppe i Anderna.

Svårt att organisera hembiträdena

– Kvinnorna arbetar hela dagarna och det är otänkbart att de skulle få ledigt för att gå på fackmöten. Vi håller alla möten och informationsträffar på söndagar, den enda lediga dagen för många av våra medlemmar.

Det är mest unga indiankvinnor från landsbygden som jobbar som hembiträden. En del luras till städerna av sina blivande arbetsgivare med löften om att de ska få möjlighet att studera. Väl framme möts de av brutna löften, långa arbetsdagar och minimilön, 50 euro i månaden. Och det händer att lönerna inte ens betalas ut, som i Rosmerys fall. Men med hjälp av facket och den lag som värnar om hembiträdenas rättigheter kan man idag ofta lösa problemen.

– Häromveckan fick en av våra medlemmar sparken efter tolv år hos en och samma familj. De ville inte betala henne det skadestånd som lagen kräver. Jag åkte dit och visade lagtexten för arbetsgivarna. Till slut fick kvinnan de pengar hon hade rätt till, berättar Rosmery.

Nu förhandlar Fenatrahob med regeringen om att införa en obligatorisk sjukförsäkring för landets hembiträden. Månadsavgiften kommer att bli cirka 5 euro, mer än två dagslöner. Frågan är om avgiften skall betalas av de anställda och arbetsgivarna, eller om även staten ska skjuta till pengar.

– När vi lagar mat råkar vi ut för brännskador och knivsår. Vi blir förkylda och får svampar i händerna av att tvätta kläder och diska för hand. Med lite tur kan vi ha en sjukförsäkring innan året är slut. Vi behöver den verkligen, säger Rosmery Silaipi.