I ett proppfullt festivaltält gav Juliette Gréco prov på ”still going strong”. Det är omöjligt att inte imponeras av att chansondrottningen vid en ålder av 80 år lyckas leverera lysande material under nästan två timmar i den kyliga höstkvällen.Efter eminent uppvärmning av Cédric Piromalli på flygel och Veli Kujala på dragspel samt en paus på 30 minuter äntrade Juliette Grécos ackompanjörer scenen; Jean-Louis Matinier på dragspel och Gérard Jouannest på piano. In genom gardinen smög sedan Gréco själv med korpsvart hår, tjockt med svart kajal kring ögonen och med den svarta klänningsfållen släpande i marken. Likheten mellan henne och Marimekkos Kirsti Paakkanen är slående!
Publiken hade hon i sitt grepp från första ögonblicket, och sitt sinne för humor fick hon genast användning för när pianots ena pedal lossnade strax efter andra stycket ”Utile”. Så värst mycket mer nytta kunde Gréco själv inte göra än att smyga sig fram mot det svarta instrumentet under vilket två tekniker låg raklånga och skruvade. “Jag tror också pianot har kallt”, säger hon menande – för att sedan triumferande utropa, ”Pianot är äldre än jag!”
Publiken skrattar och Gréco börjar berätta om ”kärlekshistorien mellan mannen och pianot” medan hon smeker instrumentet som vore det en sjuklig katt. När teknikerna är klara får pianisten Jouannest pröva, och han signalerar med handen ett “comme çi comme ça”. Bra nog, och konserten kan fortsätta.
Det man inte kan upphöra att fascineras av, förutom den saftiga, skrovliga rösten, är Grécos händer. Ibland flyger och flänger de i hela sin längd, andra gånger gör fingrarna pyttesmå detaljerade gester. I det ena ögonblicket är händerna vingar, andra gånger vrider de sig i ångest och hon stirrar på sina fingrar i förfäran.
Avväpnande och spontant
I ”Les années d’autrefois” ger Gréco en koncis sammanfattning av kärlekssångens struktur; “Elle commence très bien, continue pas mal, termine très mal.” (I början mycket bra, fortsättningen inte illa, slutet mycket illa). I ”La folle complainte” känns Grécos stämma nästan som allra mest saftig, mustig och stark där hon står mot det röda bakgrundsljuset. I slutet av varje nummer släcks scenljusen, och Gréco försvinner in i det stora svarta.
Om nästa sång, ”Les amants d’un jour”, berättas att Juliette Gréco satt hos Marguerite Monnot och lyssnade på chansons; Monnot spelade piano, Gréco lutade sig mot instrumentet och lyssnade då hennes blick plötsligt råkade falla på ett gulnat blad med orden “Les amants d’un jour”. Hon frågade om sången, men Monnot skrattade och sa: ”Om jag ger den till dig kommer Piaf att döda mig”. Den gången gick Gréco hem tomhänt, men på nyaste skivan Le temps d’une chanson har hon vågat sig på den.
Gréco och scenen fortsätter detonera i veritabla konsonant- och färgexplosioner. Speciellt efter Jacques Brels ”Bruxelles” möts hon av spontana och avväpnade rop ur publiken.
Som den aktris hon är kroknar hon vid mikrofonens skaft likt en slokad blomma. I vissa ögonblick känns bravo-ropen malplacerade, det här är nämligen långt bortom ”bravo”.
Mot slutet avlöser styckena varandra i rasande fart, bara en snabb presentation med namn och kompositör. Serge Gainsbourgs ”La javanaise”, ”Né quelque part” och ”Tire le miroir”. Brels ”Mathilde” får igen publiken andäktig, likaså hans ”La chanson de vieux amants” och ”J’arrive”.
Som sista sång gör Gréco Gainsbourgs ”Chanson du Prévert”. Om den berättas att Gainsbourg en vacker morgon kommit hem till Gréco på Rue de Verneuil 33 med sitt nyskrivna mästerverk – men Gréco kunde inte ta emot den eftersom hon just då höll på att sjunga ”Les feuilles mortes” och inte ville skiljas från den. Därför kom hon aldrig att varken banda in eller sjunga ”Chanson du Prévert”. Gréco konstaterar ”Serge var mycket ledsen och upprörd men hoppas han är nöjd nu!”
Givetvis ville publiken inte släppa iväg henne så lätt – trots att Gréco avfyrat mästerverk i en svindlande takt i närmare två timmar. En envis och efterhängsen beundrare på första raden förde upp rosor till Gréco och var nära att slita ner henne från scenen. Gréco svarade med att kasta slängkyssar mot publiken och ropa ”kiitos, kiitos”. Extranumret blev Brels ”Ne me quitte pas”. Mina bokstäver på anteckningsblocket blir allt större och har för länge sedan upphört att hålla sig till det av raderna angivna utrymmet. Stämningen är elektriskt laddad när chansonlegenden lämnar scenen till stående ovationer och applåder som aldrig vill ta slut.
Juliette Gréco uppträdde under Helsinfors festspel den 28 augusti.
Heidi Johansson
