Det är inte alltid lätt att se när s.k. immateriella rättigheter är förkastliga, när inte. Tillspetsar man bilden blir den klarare. Å ena sidan: t.ex. amerikanska RiceTec:s försök att få patent på basmatiris som odlats i Indien i tusentals år är fullständigt förkastligt. Å andra sidan: att de som skrivit, regisserat, spelat och producerat en film ska ha rätt att få inkomster från sitt verk är, eller borde åtminstone vara, en självklarhet. Ny Tid är ju i hög grad en litteraturtidning – inte försvarar ni väl piratkopiering av böcker heller?
Den politiska vänsterns kris är alldeles tillräckligt djup redan som den är: att slå följe med virriga äppelpallare och bongotrummare bara för att de åtminstone inte går i Hanken gör bara ont värre. Och ideologiskt sett talar vi om – ja, en distraktion, inte mer.
Mikael Brunila svarar:
Markus Sandberg menar att det finns en uppdelning i förkastliga och befogade immateriella rättigheter. Det kan jag hålla med om. Då vi talar om piratism så går skiljelinjen mellan fildelning i kommersiella och icke-kommersiella syften – tar man inte pengar för det så är det bara att tuta och köra. Vad Sandberg själv trevade efter var konstnärens rätt till ”inkomster från sitt verk.” Men vad är då ett verk? Det behövs nog lite ”flumsnack” för att utreda det.
Tvärtemot den föråldrade uppfattningen att intelligens och kreativitet är något som förkroppsligas hos en enskild person så föds konst alltid i ett socialt sammanhang. Konsten uppkommer som en process vars slutpunkt utförs av konstnären men som har sin början i den miljö konstnären lever i. Tänk bara på filmen The Simpsons som visades på piratbion i Helsingfors. Filmen är knappt mer än en lång rad av anspelningar på den amerikanska kärnfamiljen. Filmen vore inget utan det kulturella igenkännandet mellan publiken och det färdiga verket. Dess främsta producenter är den amerikanska medelklassen.
Fixeringen vid upphovsrätt skedde under den korta period då kultur uppfattades som fysiska varor: 1900-talet. Precis som möjligheten till inspelningar under det gångna seklet tillfälligtvis överförde tyngdpunkten från performativ konst till reproducerade inspelningar kommer digitaliseringen av kulturen att luckra upp den här utvecklingen. Desto bättre om det här betyder en återfokusering på uppträdande och omedelbart närvarande konst på bekostnad av den monolitiska film- och skivindustrins bekostnad. För vad har Hollywood att göra med rättvisa inkomster till konstnärer? Ingenting. Vi borde se möjligheterna i den digitala spridningen istället för att kriminalisera folk för deras kulturintresse.
Att Sandberg angriper hackarnas ”förvridna rättsuppfattning” är ironiskt med tanke på att det just är hackarna som skapat mycket av de programvaror som kapitalister senare roffat åt sig under skydd av parollen ”intellektuell egendom”. I sitt spott och spe mot de egennyttiga ”glåmiga nördarna” glömmer Sandberg dessutom både Open Source och Creative Commons-licenserna, altruistiska nätprojekt utförda av hackers. Fast kanske ordet Sandberg sökte var crackare?
Verkligheten är att skiv- och filmindustrin desperat behöver piratismen. De behöver det fria spridandet av intryck men samtidigt måste det begränsas så att branschernas stora företag kan fortsätta kamma in vinsterna, genom försäljning av kulturvaror. Kriget mot piratismen är som kriget mot terrorismen. Målet är inte att vinna utan att producera ett permanent undantagstillstånd.
Ny Tids ställningstagande vad piratismen och de immateriella rättigheterna beträffar är att den pågående debatten behövs, och att frågan bör synas från olika synvinklar. Vi kommer även i fortsättningen att vara inklusiva och ge plats åt både ja- och nejsägare.-red
Markus Sandberg
