Armén har lyckats bättre än stormakterna i sin konfrontation med terrorismen, sade Libanons president Emile Lahoud häromveckan om den libanesiska arméns seger över milisgruppen Fatah al-Islam.

 

Vilka Fatah al-Islam egentligen är och varifrån de kommit till det palestinska flyktinglägret Nahr el-Barid i norra Libanon finns det motstridiga uppgifter om. En del påstår att de är al-Qaidas, andra Syriens, förlängda arm.

Journalisten Seymour Hersh har å sin sida hävdat att den sunnimuslimska gruppen finansierats av USA och Saudiarabien i syfte att utmana shiamuslimska Hizbollah. Men när de inte visade sig vara fullt så beredda att slåss mot de mäktiga Gudspartisterna, bytte man snabbt kurs.

Den libanesiska armén, den överlägset spinkigaste i regionen, rustades med amerikansk militär hi-tech och skickades in i lägret för att göra slut på ”terroristerna”.

Efter en utdragen strid som kostade hundratals mänskor livet, har lägret nu pacificerats. Den egentliga kampen om Libanons öde kan m.a.o. fortsätta.

I slutet av månaden är det nämligen dags att välja ny president. I ett land som lamslagits av kampen om politiskt inflytande mellan den västvänliga regeringen och den Iran- och Syrienvänliga oppositionen är presidentens politiska färg av avgörande vikt.
Den blodiga lägerstriden kan överraskande nog komma att bjuda på en utväg ur det politiska dödläget.

Sällan har den libanesiska armén och dess överbefälhavare Michel Suleiman varit lika omtyckta av både befolkningen och politikerna som under operationen i Nahr el-Barid. Suleiman förutspås nu bli den kompromisskandidat i presidentvalet som kunde ena landet.

Till synes vore han idealisk. Suleiman är maronitkristen, som presidenten enligt nationalpakten bör vara. I hans senaste uppdrag har Suleiman visat sig vara en lydig springpojke åt regeringen och i förlängningen också åt USA. Hans relation till Syrien borde också vara salongsfähig. Suleiman har handplockats av den Syrienvänlige presidenten Emile Lahoud för att efterträda honom som överbefälhavare. Genom giftermål är han dessutom släkt till den bortgångne syriska presidenten Hafez al-Assads talesman.

En osannolik ekvation i vilket annat land som helst, utom i Libanon där politiska trollkonster är det enda gångbara sättet att överleva.

Patsy Nakell

Lämna en kommentar