Pakistans armé är det överlägset största företaget i landet. Den är verksam inom alla civila branscher med ett undantag – barberarbranschen. Det vore alldeles för farligt i ett land där en riktig karl antingen ska bära vapen eller skägg.

Enligt författaren Tariq Ali, tungviktaren bland experter på Pakistan, kan det självständiga Pakistans politiska historia i korthet sammanfattas på följande sätt: militärdiktatur – kampanjer för demokrati – återinförande av civilt styre – korruption och valfusk – räddning av landet genom en militärkupp, och sedan en ny rond.
För närvarande leder soldaterna maktspelet med 2–1, eftersom de direkt eller indirekt har haft makten i 40 år under Pakistans 60-åriga historia. Ifall man får tro Ali så borde det nu vara de civilas tur att åtminstone skenbart ta landet under kontroll under ett par år efter generalpresidenten Pervez Musharraf, som styrt landet med ett järngrepp sedan 1999. Kampanjen för demokrati har också intensifierats under den senaste tiden.
Eftersom Pakistan hör till nyckelstaterna i det så kallade kriget mot terrorismen, är nyckelfrågan om de grymma reglerna i detta krig tillåter pakistanierna ens lika mycket demokrati som under de tidigare civilregeringarna. En blick på och mot Afghanistan indikerar tyvärr att också den lilla mängd demokrati, som inom den närmaste framtiden kan tilldelas 170 miljoner pakistanier skulle ransoneras ut av den av USA fjärrstyrda armén.
Musharraf har svarat på demokratiseringstrycket med att skrupelfritt betona att han är den bästa garanten för såväl sitt eget lands som för det internationella samfundets intressen. I de pakistanska eliternas språkbruk betyder det internationella samfundet USA, och med dess intressen syftar man i fallet Pakistan på landets nyckelställning i det så kallade kriget mot terrorismen.
Enligt de slagfärdiga var det land-, sjö- och luftstridskrafterna som under Pakistans första år tog hand om den treindelning av makten som garanterade demokratin. Under de senaste åren har den pakistanska politiken allt tydligare definierats av armén, Allah och Amerika.
Tillspetsat kunde man hävda att det har gått bra för Pakistan – men inte för pakistanierna – när dessa tre kraftcentra i landets politik har arbetat för samma mål. En liknande situation rådde senast på 1980-talet, då Pakistan innehade en nyckelroll när ryssarna skulle rökas ut ur Afghanistan.
Arbetsfördelningen mellan USA och dess trogna legosoldat var tydlig. USA och Saudiarabien pumpade in pengar i koranskolor och i utbildningscenter för islamiska frihetskämpar. Militärregimen i Pakistan övervakade i sin tur att ärendena framskred enligt USA:s noter – mot en furstlig ersättning. Den medvetna islamiseringen av det pakistanska samhället störde inte USA i någon högre grad på den tiden. Till och med Pakistans kärnvapenprogram hade man överseende med.

Ny roll

Efter kalla kriget raserades Pakistans strategiska värde. Landet var nu tvunget att klara sig på egen hand. För att stärka sin ställning började landets armé nu skapa en vasallstat åt sig av det talibanledda Afghanistan. Så småningom placerade USA Pakistan i observationsklassen, i synnerhet efter kärnvapenproven 1998. Landet hade blivit en börda. Situationen ändrades över en natt den 11 september 2001. Det geografiska läget hade återigen höjt Pakistans värde till skyarna.

Även de hårdaste kritikerna av Pervez Musharraf har gett honom erkännande för hur skickligt han lyckats balansera mellan USA och islamisterna. USA:s ledning har regelbundet kritiserat generalen, eftersom man ansett att han inte varit tillräckligt hård mot de terroristutbildande koranskolorna.
Särskilt hårda har amerikanerna varit i sina krav på en förklaring till varför Musharraf har lyckats anhålla en hel flod arabiska krigare inom al-Qaida men inte en enda betydande talibanledare. Den brittiske författaren William Dalrymple som nyligen intervjuade generalen ville också ha ett svar på frågan. Till skillnad från de arabiska krigarna är det enligt Musharraf omöjligt att identifiera talibaner bland den lokala befolkningen, eftersom ”alla bär vapen och skägg” i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan.
Händelserna i Röda moskén – Lal Mashid – i Islamabad antyder hur svårt det varit för Musharraf att från sin svajande tron begränsa islamisternas verksamhet, även när de agerar mitt framför ögonen på honom. Myndigheterna såg mellan fingrarna när Lal Mashids sedlighetspoliser attackerade ”oislamiskt” klädda kvinnor på Islamabads gator.
Först efter att de kidnappat sex kinesiska kvinnor i en skönhetssalong gav Musharraf order att attackera moskén. Generalen hade inte råd att reta upp det stora grannlandet som länge stött Pakistan i konflikten med Indien.
Huvuddomaren vid Pakistans högsta domstol Iftikhar Chaudhrys agerande har närt hoppet hos de pakistanier som drömmer om återinförandet av demokrati. I Musharrafs selektiva terroristjakt har hundratals arresterade människor ”försvunnit”. Chaudhry har stämt regeringen: den krävs på en detaljerad utredning om de försvunnas öde. Det här var för mycket för Mu-sharraf: han avskedade domaren. Enligt den rådande tolkningen var huvudorsaken bakom avskedandet dock att Musharraf fruktade att högsta domstolen skulle förhindra denne att fortsätta som både president och överbefälhavare för försvarsmakten.
Avskedandet av Chaudhry ledde till utbredda protester. De antyder att det fortfarande finns kretsar i Pakistan som hårt motsätter sig både arméns och islamisternas styre. Domare avgick och gick i strejk. Oroligheterna ökade då polisen med våld skingrade demonstrationerna utanför högsta domstolen. Då högsta domstolen avgjorde att Chaudhry skulle återfå sin tjänst var Musharraf tvungen att backa.
Arméns rykte hade också befläckats av en bok av forskaren Ayesha Siddiqa där hon visar att landets armé, som ligger utanför all demokratisk kontroll, har blivit en veritabel penningfabrik. En hög officer hinner före pensioneringen lagligt skapa sig en förmögenhet på 2–4,5 miljoner euro beroende på militärgrad. Det låter inte särskilt fosterländskt i ett land där den årliga genomsnittslönen ligger kring 500 euro.
Generalerna som är verksamma överallt i näringslivet äger 12 procent av Pakistans areal. Behöver armén så här mycket exercisutrymme för kriget mot terrorismen? Absolut inte. Försvarsmaktens personal äger över 60 procent av detta område direkt, resten förvaltas av olika stiftelser.
Siddiqa betraktades så klart som en ofosterländsk och oislamisk demagog och som en indisk agent.

Oheligt förbund

När Musharraf fattade hur kärvt läget var grep han efter ett halmstrå som kunde utgöra hans räddning. Valet är nämligen nära förestående. På rekommendation av USA håller han på med att väva ett oheligt förbund med den landsflyktiga ledaren för Pakistans folkparti, Benazir Bhutto. För amerikanerna, som inte har råd med internt läckage i den genom hårt arbete resta fästningen mot terrorismen, skulle en kombination av den ”västerländskt sinnade” Bhutto och Musharraf passa bra.

För det första skulle man på detta sätt kunna minska Musharrafs beroende av de islamister som hört till hans anhängare. För det andra skulle både Bhuttos och Musharrafs ställning vara så svag att det skulle vara lätt att fjärrstyra dem. Enligt rykten finns det en klausul i avtalet mellan Bhutto och generalen, enligt vilken otaliga korruptionsanklagelser mot den före detta premiärministern skulle raderas. Någon kunde naturligtvis påstå att det är ett litet pris för politikernas återinträde i Pakistans ledning – även om det bara skedde under kontrollerade former.

Mikko Zenger

 

Lämna en kommentar