Doris Lessings författarskap är framför allt ett kvinnoförfattarskap. Med flit skriver jag inte feministiskt, för Lessing vägrar att kalla sig feminist, på samma sätt som hon hårdnackat förnekar all partipolitisk tillhörighet. Och detta trots att hon har skrivit banbrytande feministisk litteratur, våldsam kritik av den västliga världsordningen och insiktsfullt gett en emotionell och politisk analys av den kommunistiska motståndsgrupp hon tillhörde i det rasistiskt styrda Sydrhodesia (dagens Zimbabwe). Lessing är helt sin egen, precis som de katter hon älskar och skriver underhållande om i vänliga texter, som närmast har drag av en författares semester från författarskapets allvar och utmaningar. Kattböckerna är också det enda vänliga i Lessings författarskap, som har uppstått i protest mot en orättfärdig samhällsordning – och det är grundtonen i hela författarskapet.

Lessing föddes 1919 i Persien (Iran). Trots att hennes far hade mist ett ben under första världskriget köpte familjen en farm 1925 i det dåvarande Sydrhodesia. Här växte Doris Lessing upp i ett samhälle, som hon kom att hata och förakta, dels på grund av den rasistiska regimens uppenbara orättfärdighet och dels på grund av de vita farmarnas inskränkthet och försök att återskapa ett viktorianskt engelskt samhälle.

Efter två förlista äktenskap flyttade hon till 1949 London med sonen från det andra äktenskapet. De två barnen från första äktenskapet blev kvar hos fadern. Redan detta var kontroversiellt och redan där börjar en parallell löpa mellan hennes liv och hennes författarskap. Hon utmanar normer i både skrift och handling.

Hennes första roman, Gräset sjunger, från 1950 blev en av hennes största framgångar. Den lade grunden till de två teman, som blev viktigast i hennes författarskap: kampen mot den rasistiska samhällsordningen och kampen för kvinnofrigörelse. På ett genialt sätt kopplade hon dessa två teman samman. Gräset sjunger beskriver förhållandet mellan en vit kvinna, som långsamt håller på att förgås på den farm som hennes man inte lyckas sköta, och den svarta lantarbetaren som faktiskt driver farmen, men liksom hon själv är fastlåst i en underdånig och handlingsförlamande situation. Ryktet om ett svart/vitt sexuellt förhållande piskar upp en hysterisk moralisk panik bland de vita och genom ett helvete av ett mord och en förestående avrättning återupprättas den vita ordningen, med den svarta tjänaren och den vita kvinnan som offer. Romanen är en bitande och knivskarp psykologisk analys av det vita samhället.

Hon fortsätter denna analys i en rad noveller och i de fem romanerna, som utgör serien Våldets barn, samt i självbiografin Under huden (1994). Serien är en ambitiös kvinnlig bildningsroman där hon ställer upp ett antal socialrealistiska scenarios, som beskriver olika aspekter av kolonialsamhället, både i förhållande till de undertryckta svarta och i synnerhet i förhållande till detta samhälles kvinnoförtryckande normer. Hennes huvudperson, Martha Quest, går igenom ett traditionellt äktenskap, barn, politisk arbete, utomäktenskapliga förbindelser och stor kärlek i ett allt större avståndstagande från samhällets gällande normer. Till slut flyttar Martha Quest, precis som Lessing, till England.

Feministisk kultfigur

Hennes nästa stora succé var Den femte sanningen (1962). Här lämnar Lessing Sydrhodesia som ämne och skriver en banbrytande bok för den uppvaknande feminismen. Svenska Akademien motiverar Nobelpriset med att Doris Lessing är ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”. Orden ”splittrad civilisation” kan åsyfta både Syd-rhodesias rasistiska samhälle och den könsuppdelade anglosaxiska världen, men det är kritiken av det västliga könsförtrycket som gjort henne mest känd i Europa.

Den femte sanningen är experimentell till formen och består av en dia-log mellan två kvinnor, avbrutet av anteckningar för en roman, som den ena kvinnan håller på att skriva. Hennes Notebooks har olika färger – svart, blå, gul och röd – och varje bok handlar om en aspekt av kvinnolivet, medan den gyllene boken företräder drömmen om att skapa en helhet. Lessing skriver för den tiden ovanligt öppet om sex, förhållandet till män, ambitioner och drömmar. Det blev en kultbok i 1970-talets feministrörelse.

Det finns flera ämnen och angreppsmål i Lessings omfattande författarskap. Nästa hit var Det femte barnet (1988), där hon kritiserar det engelska psykiatriska behandlingssystemet. Det femte barnet är inte bara märkligt, utan vill också mörda och vi följer moderns kamp för att älska och rädda det skräckinjagande barnet.

Mellan dessa höjdpunkter finns det texter som behandlar terrorism, miljöförstöring, äldrevården. Med undantag för Det femte barnet ligger höjdpunkten för Doris Lessings karriär mellan 1950- och 1980-talen. Sett från nuvarande tidpunkt är det en besvärlig tidsskillnad, eftersom mycket av det hon skrev om idag är historia (det vita minoritetsstyret i Sydrhodesia) eller verkar ha gått ur modet (feminismen). Hon landar i en period, som betraktas som gammaldags, och det behövs några årtionden innan hennes mod, framsynthet, styrka, skarpa intelligens, psykologiska insikt och välskrivande penna kan ge henne den plats som klassiker, som hon förtjänar. Nobelpriset är ett bra steg på den vägen.

---

Översatt från danska av Mai Palmberg