Medieforskaren Matteo Stocchettis åsikt (Om valet av fiende, Ny Tid 41/2007) om att Finland inte bör gå med i NATO delar jag. Hans resonemang om att NATO inte skulle hjälpa (oss) ifall av en rysk invasion av Finland låter också bestickande. Däremot väcker hans resonemang om kärnvapen en undran om var han själv står.
Stocchetti skriver: “Så skrämmande som det kanske låter så kan endast kärnvapen utgöra en trovärdig avskräckande faktor mot en fullskalig militär konfrontation”. Så tänkte förvisso Stalin, Churchill, de Gaulle, Mao, Indira Gandhi, Zia ul Haq och Moshe Dayan efter att Truman låtit atombomba Hiroshima och Nagasaki. Så tänker väl även Ahmadinejad.
Till och med Olof Palme tänkte så – tills han ändrade åsikt. Vårt västra grannland torde vara det enda landet som har rustat ned sitt kärnvapenprogram. Endast Sverige har gett världen ett exempel på ensidig (unilateral) kärnvapennedrustning. Poängen är inte att Sverige inte ännu (såvitt vi vet) hade utvecklat några fullt användbara kärnvapen. Poängen är att Sverige utan hot och krav beslöt att låta bli fastän det nationella kärnvapenprogrammet redan var långt framskridet.
Gjorde Sverige fel beslut? Med sitt blott alltför ofta hörda avskräckningsresonemang väcker Stocchetti denna fråga, men han besvarar den inte.
För min del kan jag tänka mig att förespråka ett finländskt NATO-medlemskap om bara Storbritannien och Frankrike åtar sig att ensidigt rusta ner sina massförintelsevapen och så snart USA tar bort sina atombomber och -missiler från Väst- och Östeuropa samt Turkiet. Dessa steg skulle också avsevärt öka möjligheterna för den ryska och den kinesiska kärnvapennedrustningen.
Det är naturligtvis också både möjligt och önskvärt att Ryssland eller Kina tar det första steget och ensidigt rustar ner sina kärnvapen.
Jag skulle vilja leva i en region och i ett land vars politiker har tillräcklig intellektuell kapacitet för att skrida till ensidig kärnvapennedrustning, för att använda Göran von Bonsdorffs sanningsord i Hufvudstadsbladet (15.10). Det vore nämligen den mest civiliserade regionen och det högst stående landet. Jag tycker inte att det verkar vara dagens EU vi talar om. Blair beslöt ju nyligen att modernisera Trident-systemet. Chiracoch Sarkozy har minsann inte talat om ensidig fransk kärnvapenröstning. Lipponenoch Persson lobbar allt vad de hinner för kärnkraftsindustrin fast kärnkraft och atombomber alltid har gått hand i hand, vilket vi ju anar oss till i Iran eller när vi läser i Borgåbladet om plutoniet från det italienska forskningscentret, som hamnade i Somalien med benägen hjälp av maffian (Bbl refererar till en artikel i Il Giornale 10.10.2007 som man kan ta fram på webben).
Många tecken tyder dessutom på att USA och/eller Israel förbereder ett angrepp, möjligen med användning av kärnvapen, mot Iran. Ifall så sker blir det militärpolitiska läget ännu osäkrare än tidigare och det gäller även Finlands läge. Och där hjälper inga kärnvapen.

Mikael Böök

Lämna en kommentar