Föreställningen Mannerheim – mannen och myten på Svenska Teatern är en ganska kluven upplevelse. Å ena sidan ser vi den ambitiösa hjälten som bär alla svårigheter med värdighet, å andra sidan finns scener som bara nostalgin tycks ge trovärdighet. Å ena sidan gestaltas Mannerheim ofta medryckande och mångsidigt fascinerande, å andra sidan tvekar man inför den lutning åt vördnadsfull patriotism och karikering som finns i föreställningen. Som recensent undrar man om det faktiskt lönar sig att ha så många kockar inblandade genast från början: idén är Sven Sids – som också har regisserat – och manuset är skrivet av Per-Erik Lönnfors med Johan Storgård som medförfattare. Uppfattningarna om vilken berättelse som skall visas kan förmodligen variera starkt.
Första akten beskriver händelserna under Mannerheims födelsedag 4.6.1942. Det är pompa och ståt, men Mannerheim i Tom Wentzels imponerande gestalt tycks förhålla sig till allt med värdighet och kritisk distans. Hitler besöker honom och tas först emot av president Ryti som är alldeles till sig i trasorna och diskuterar horoskop på tyska med rikskanslern. Riko Eklundh gör en ytterligt försiktig och följsam president och blir på det sättet här en motpol till Mannerheim. Det är en regitolkning som också jag i förstone följer, men vid närmare granskning tvekar inför: polariseringen känns lite karikerad. Det kan vara så att föreställningen i viss mån spelar på att publiken har en benägenhet att identifiera sig med den värdiga, alltid rättrådiga hjälten.
Det är en männens historia som beskrivs och kvinnorna får nöja sig med att vara servitriser, kontorister eller beundrande fruar. Det är en skevhet, eftersom kvinnorna under krigen faktiskt gjorde krävande arbetsinsatser för att upprätthålla de nödvändiga funktionerna i landet. Amanda Löfman, Alma Pöysti och Johanna af Schulténsjunger flera sånger som oftare sjöngs av män och det gör de bra. De dokumentära filmavsnitten från krigstiden som visas till sångerna ger en realistisk dimension åt föreställningen. Men scenen med de höft- och brickvickande servitriserna som sjunger Berliner Luft i slutet av första akten kunde ha besparats oss – den är nog ganska kvinnoförnedrande, också om det är meningen att visa den tyskvänliga tidsandan. Också scenen vid hjältegravarna kunde ha utgått eftersom den är ganska tillrättalagt sockersöt. Alla förstår ändå vilka offer som gjordes.
Scenografin, av Erik Salvesen, är uppfinningsrik och visar det pompösa draget. Den följer skeendena precis och illustrerar dem, vilket gör att man börjar fundera på vilka tolkningsmöjligheter som erbjuds. Jag tänker mig nog att händelser som tar plats på en teaterscen alltid har också andra dimensioner än den explicita handlingen. Kriget, och de politiska avgörandena, blir en bild av sådan kamp som varje människa måste ta ställning till och som handlar om värderingar och integritet. Föreställningen Mannerheim – mannen och myten skapar intresse för Finlands historia, men ger också en del insikter om människans villkor.

Mannerheim – mannen och myten. Premiär på Svenska Teatern 28.9.2007. Text: Per-Erik Lönnfors, medförfattare: Johan Storgård. Idé och regi: Sven Sid. Scenografi: Erik Salvesen. I rollerna: Tom Wentzel, Riko Eklundh, Mikael Andersson, Kristofer Möller, Göran Schauman, Rabbe Smedlund, Thomas Backlund, Carl Gustaf Wentzel, Amanda Löfman, Rita Polster, Alma Pöysti, Johanna af Schultén, Markus Nykänen, Jouni A. Syrjä, Emil Storgård/Hugo Groth/Elias Majander.

Monika Holmström

Lämna en kommentar