Juan Ramón Jiménes fick Nobelpriset 1956, men är ändå ganska okänd här i Norden. Åtminstone på 50-talet lästes hans texter också här, särskilt den på Klockriketeatern nu aktuella Silver och jag, om en mans vänskap med en åsna.
– En åsna? tänker man, men idén är väl just att det handlar om ett djur som människor tenderar att se ner på, se som obetydligt.

Om man så vill kan man tolka åsnetemat åt alla möjliga håll, men själva upplevelsen kan också förminskas av sådan tolkning: Det är nästan bättre att bara lyssna efter olika skiftningar, känslor, associationer. Texten är mättad med sådan symbolik – med naturupplevelser, färger, dofter, ljusets skiftningar. Det dröjer en stund innan man riktigt uppfattar tonen och synvinkeln eftersom beskrivningarna är ornamenterade på ett sätt som många här är ovana vid.
Samtidigt är det just det annorlunda språket som är något av det intressantaste med föreställningen: Att den berättar ur ett så annorlunda perspektiv, med en så annorlunda stämning jämfört med nordlig modernistisk tradition. Föreställningen blir därmed ett projekt för mångkulturella insikter, men utan sådan exotisering som ofta annars kan vara fallet. Mot slutet av föreställningen kändes det faktiskt som om Dan Henrikssonberättade på spanska, fast på finlandssvenska.
Gitarristen Timo Korhonen ger djup och klang åt berättelsen. Ofta uppstår det en dialog mellan gitarrmusiken och texten. Första akten ter sig lite splittrad, även om här finns många fantasifulla element. Ett sådant är tråden som spänns över scenen, och som också ges till några av åskådarna, som ett slags sammanbindande gemenskap. I all rekvisita som används finns djupa betydelser; det blir ett slags andlig sinnlighet i förhållande till tingen. Till det hör också de ofta tydliga förberedelserna inför följande scen, vilket skapar förväntan. Alltid förstår åtminstone inte jag hur hanteringen är tänkt att tolkas, som om publiken förväntas förhålla sig väldigt kognitivt, men det fungerar ändå. Lyrik, här prosadikt, och dramatik fungerar i det avseendet olika – lyriken kan mättas så att den kräver omläsning, eftertanke, avstannande medan dramatiken snarare har rörelse och en handling som byggs vidare moment på moment. Den här föreställningen är en blandform av dessa, och det ger intressanta perspektiv. Min uppfattning är att det går att ta till sig upplevelsen också om all symbolik inte går hem.
Mycket hänger här på skådespelarens uttryck, på att han lyckas förmedla känslan i texten och spänna upp en berättelse som håller till slutet. Och det bär; föreställningen skapar en stämning av förlåtelse och försoning som ger perspektiv på det ofta ganska hårda samhälle vi lever i, med föga förståelse för åsnor och sorg.
Jag tror att alla i publiken upplevde en värme, en känsla av gemenskap, av att dela någonting centralt i upplevelsen av att vara människa.