Vem stoppar medborgarmisshandeln?

av Åsa Moberg
Åsa Moberg

Åsa Moberg

Det finns en djurskyddsmyndighet som av omsorg om hästars sociala liv vill förbjuda människor att hålla hästar en och en. Hästen är nämligen ett socialt djur. Även människan är ett socialt djur. Ändå finns det ingen myndighet som har till uppgift att skydda människan från ensamhet, tvärtom: det finns integritetsskydd, sekretessregler och besparingskrav som driver många som är beroende av samhällets omsorg rätt ut i värsta tänkbara ensamhet.

Jag har fått höra alltför många berättelser om hur denna av samhället framtvingade ensamhet bokstavligen blir mördande, ibland för den som är föremål för omsorgen, ibland för anhöriga. Människor som lider alltför svårt av ensamheten vill inte leva. Några tar sina liv. Anhöriga får självmordstankar därför att de inte ser någon lösning på en kär närståendes svåra situation

Det finns människor som har något psykiskt handikapp som gör att de inte klarar mänsklig kontakt, men de är få. För flertalet av de gamla, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, sjukdoms- eller olycksdrabbade som är beroende av omsorgsinsatser är ensamheten ett lidande. Det är till exempel ren människomisshandel när svenska kommuner vill spara genom att avveckla gruppboenden för utvecklingsstörda (kommunalt finansierade) och ersätta dem med utplacering av de hjälpbehövande i varsin egen lägenhet med personlig assistans (statligt finansierat). Sådant skulle aldrig tillåtas för hästar.

Det är människoplågeri när psykiskt sjuka och gamla hålls inomhus veckor och månader i sträck utan möjlighet till promenader eller rastning i friska luften. Sådant skulle heller aldrig tillåtas för hästar.

Det finns ingenstans att vända sig med klagomål när samhället utsätter sina medborgare för den sortens misshandel. Det sägs ofta att det finns för många myndigheter, men en som verkligen saknas är Människoskyddsmyndigheten.
Åsa Moberg

Lämna en kommentar