”Majoritetspartisterna är ett gäng kriminella banditer”, tyckte den oppositionella Hizbollahledaren Hasan Nasrallah i sitt senaste brandtal förra veckoslutet. Parlamentarikern Ahmad Fatfat gav genast svar på tal: ”Nasrallah har nått höjdpunkten av politisk och moralisk dekadens”. Läget i Libanon fortsätter med andra ord att tillspetsas och nu gäller det på allvar. Ja, igen.

Sedan början av hösten har man förgäves försökt välja en ny president efter den Syrienvänliga Emile Lahoud. Gång på gång har valet skjutits upp, nu senast till den 23 november, en dag innan den sittande presidentens tid officiellt tar slut. Positionerna har hårdnat, tonen skärpts. Lahoud har t.o.m. hotat med att bilda en parallellregering om han inte får en efterföljare.

Frankrike, Egypten, Saudiarabien, Ryssland, och inte minst USA har nu alla gått med i en gemensam påtryckningskör som försöker förhindra Libanon att glida in i en återvändsgränd.

Men allt är inte bara fy skam. Det finns faktiskt ett par solskenshistorier i Libanon. Det politiska dödläget som så gott som lamslagit landet de senaste tre åren, har åtminstone inte lyckats smitta ner byggnadsbranschen i huvudstaden Beirut. Över 200 nya byggprojekt är som bäst på gång i staden, inklusive skyskrapor med lyxbostäder och namn som Sky Homes, Dream Bay och Platinum Tower. ”Det är som ett mirakel”, säger en fastighetsmäklare.

I södra Libanon har ett liknande fenomen skapats. Nya restauranger och kaféer öppnar, bostadshyrorna har gått upp, de finansiella transaktionernas antal har ökat med 40 procent. Lokala köpmän pratar om högkonjunktur. Det är det enorma maskineri som försörjer de 13 500 fredsbevarare som är stationerade i syd, inklusive deras familjer och den lokala stödpersonalen, som har lett till den kraftiga tillväxten.

Libanons svaghet har alltid varit dess styrka. Det är ett land som lever på paradoxer. Men också på under, ett sådant som alla hoppas att ska ske när parlamentet sammanträder nästa vecka för att välja en ny president.