Efter att ha lämnat Åbopolitiken för cirka fem år sedan får jag allt oftare frågor om vad som i herrans namn egentligen pågår i Åbo 2007. Många tycks anse att förklaringen finns i historien, och så är det säkert.
Under de mer än 15 år jag följt Åbopolitiken har situationen aldrig varit så deprimerande som just nu. Det är inte längre frågan om att Åbo har en dålig image, att hela landet skrattar åt Åboborna, berättar historier och skriver elakheter. Nu har det blivit så illa att stadsborna borde börja reagera på allvar. Forskare säger att Åbo håller på att bli en ekonomisk kriskommun om en tydlig ändring inte fås till stånd snabbt. I grunden handlar det om att servicen som redan i dag är i botten (Åbo blir sist i nästan alla jämförelser) inte har utsikter att repa sig. Särskilt mindre bemedlade som inte har råd med privata alternativ kommer att drabbas allt hårdare.
Barnfamiljer med goda inkomster flyr staden till grannkommuner i alla väderstreck, likaså företag. Av de 18 kommuner som bildar den s.k. Åboregionen vill inte en enda gå ihop med Åbo. Få vill längre ha med Åbo att göra överhuvudtaget. Kollektivtrafiken skulle absolut behöva en regional politisk styrning i hållbar riktning, men inga konkreta förslag ser dagens ljus. Privatbilismen bara ökar i takt med att befolkningen sprider ut sig.
Den stad som i söndagstalen kallas för lokomotiv har stannat helt och håller på att rulla bakåt. Ner i ån.
Staden som skall bli kulturhuvudstad 2011 anklagas av i stort sett alla som har ens lite med kultur att göra för att ta död på det sista av kultur som finns: konstnärernas ständiga utrymmesproblem, hoten om stängning av sidobibliotek, katastrofen inom musikundervisningen (nu också inom ÅA), sammanslagning av museer som är av helt olika karaktär, oförmågan att hitta ens en ledare för kulturhuvudstadsprojektet o.s.v.
Stadens ledande personer har upphört att tala med varandra för länge sedan och skickar elaka meddelanden om varann antingen via e-post till otaliga personer eller till media. I Åbo är det en gammal tradition att tjänstemän och politiker inte ser skillnad på sina respektive uppgifter: politiker skriver föredragningar, tjänstemän uttalar sig om politiska linjedragningar, och handlar därefter.
Det nya vackra huvudbiblioteket i centrala Åbo har blivit en plats dit många från när och fjärran kommer för att hedra det sista verkligt fina Åbo har åstadkommit (efter över 30 års kamp). Nästa höst finns det en liten chans att göra någonting. Åbo har två alternativ: antingen ser stadsborna till att alla alltför långvariga politiker som tror att de sitter i en sandlåda kastas ut (och de är många!) eller så sätter någon dynamit under Aura å och Åbo stads olika delar ansluts efter explosionen till grannkommunerna, i lämpliga portioner. Gärna kombinerat med ett rejält stöd från staten.
I det första alternativet, som trots allt är bättre, behöver Åbo dessutom en stor och omvälvande förvaltningsreform som leder till att ingen längre kan veta vilka som under tiotals år har hämnats på vem och varför. Gör något stadsbor!

Nina Söderlund

Lämna en kommentar