Årets Baltic Circle var politiskt intressant eftersom här visades föreställningar av den i Vitryssland förföljda och tidvis anhållna gruppen Free Theatre, som jag dessvärre var förhindrad att se. En av festivalens mest omtalade föreställningar var Ice av den prisbelönta regissören Alvis Hermanis. Ice presenteras som en kollektiv läsning av den ryska författaren Vladimir Sorokins bok med samma namn. Boken finns också översatt till svenska och hade med fördel kunnat läsas i förväg. Föreställningens, och bokens, perspektiv utgår från ett slags villkorslös maktutövning, som samtidigt bygger upp illusioner.

Texten är samhällskritisk med inriktning på extrema ideologier och i gestaltad form är inifrånperspektivet först något förvirrande. Men upplevelsen blir en utmaning, den väcker ens nyfikenhet eftersom sådan teater sällan ses här. Ice skaver effektivt mot ens gränser i fråga om synen på möjlig ondska och maktutövning. Den handlar om en sekt som söker blonda och blåögda människor som följer sitt hjärta. Men för att bli invalda måste dessa genomgå ett hårt prov: Deras hjärtan hackas med ishackor tills de antingen dör eller erkänner sina riktiga namn.

På scenen sitter gruppen i en cirkel med ryggarna mot publiken. Alla åskådare får en pärm med foton som illustration till de våldsamma beskrivningarna. Det går snabbt undan, och gör ett överlastat intryck. Men det överlastade gör också att man funderar länge på detaljerna – de blir uppmaningar till eftertanke och helheten får en närmast terapeutisk effekt. Det går att se handlingen också som ett fullt ut genomfört machoperspektiv, med den starkes självklara och fullständiga rätt. I den meningen kommunicerar verket faktiskt med den svenska Teater Terriers föreställning Best of Dallas.

Teater som bot

Atviras ratas-teaterns föreställning Open Circle utgår som namnet säger från cirkelformen. Den baserar sig på de unga skådespelarnas improvisationer utgående från händelser i deras egna liv. Målet är, beskriver de sin verksamhet, ”att bota och bli botad med teaterns medel”. Improvisationerna, i regi av Aidas Giniotis, går till så att en skådespelare börjar sin personliga berättelse och flera av de andra deltar sedan i den, spelar med – varefter följande berättare tar upp en tråd ur den föregåendes berättelse. Som form är det mycket inspirerande, visar ett kollektivt deltagande, ett berättande med många röster, och att människor trots allt har mycket gemensamt. Berättandet sker helt på skådespelarnas villkor, vilket förhindrar en innehållsligt sammanhängande upplevelse. Men sådan enhetlighet är antagligen inte avsikten, utan berättelserna ska tas emot var och en för sig. En del av dem känns lite ytliga, eller snarare som startpunkter. Till exempel mobbning och olika former av maktspel bland ungdomar, är teman som jag tycker behöver också allvar. Någonting om sårbarheten i varje människa blev för mig här ett frågetecken.

En omtvistad föreställning var I Do Not Speak of Love Here av den polska Teatr Cinema i regi av Zbigniew Szumski. Recensenten i festivalens nätpublikation DramAgora föreföll åtminstone till en början tveksam, liksom andra jag talat med. Men mig tilltalade den surrealistiska stilen; den gav en sorts försonande syn på människors strävanden. Föreställningen var visuellt genomtänkt med fyra män som kliver ut och in i var sin hög metallåda. Nästan hela textinnehållet gick förlorat eftersom den engelska översättningen delades ut bara några minuter innan föreställningen började. Ändå kan det vara skönt att bara höra ljuden i ett främmande språk, och den språkliga oförståelsen snarast förstärkte intrycket av vardagens absurditet. Samtidigt ägnade sig skådespelarna åt göromål som för dem tycktes höra vardagen till, men som visade deras olika tillkortakommanden och svårigheter. Just det draget i föreställningen tyckte jag om, och att de var så – underliga.

Laddade läsningar

Till festivalen hörde mycket program utöver teaterföreställningarna: Filmer, klubbar, läsningar, hörspel och seminarier. Seminarieserien ”New Theatre on Baltic Shores” koncentrerade sig på översättning och jämförande analys av teatern i länderna kring Östersjön. Pirkko Koski, professor i teatervetenskap vid Helsingfors universitet, presenterade översättningar av finsk dramatik till engelska. Föreläsningen gav välbehövliga insikter i vilka villkor som gäller för den nordiska dramatiken i de stora språkområdena. Även om det finns en hel del som skiljer olika länder åt, finns det mycket som också är gemensamt och öppnar möjligheter för mottagande över kulturgränserna.

Avslutningsvis presenterade Heikki Kujanpää, regissör och grundare av festivalen, en överblick av teatern i de baltiska länderna tillsammans med Anna Veijalainen, regissör och arrangör. Det unika med teatern i de baltiska länderna är att man lyckas hålla sig utanför både centraleuropeisk och angloamerikansk mainstream och skapa något eget, inifrån. En inblick i den baltiska teaterns möjligheter gav också lördagens pjäsläsningar på puoli-Q. En av dem, Annika, av Marius Ivaškevičius, finns publicerad i antologin Kolme kerettiläistä – liettualaista nykydraamaa som utgavs under festivalen. Goodbye, Vienna (Gertrud) av Jaan Undusk var en erotiskt och intellektuellt laddad komedi om kärlek och frihet, medan Jasmiini av Inga Abele handlade om konflikter mellan kvinnor i tre generationer.

Den konstnärligt inspirerande och framåtblickande festivalen kommer följande gång att ordnas våren 2008, för att bli ett årligen återkommande evenemang. Då får kvinnorna gärna ha mera plats.

---

Baltic Circle – International Theatre Festival, Helsingfors 16–24.11.2007.