iirus föreställning Caligula på deras nya scen liknar ingenting jag tidigare sett. Alla vanliga analysmetoder träder ur funktion och i stället står man där med den brännande, påträngande ondskan. För Caligula är ond, irrationellt ond i sin maktfullkomlighet, på nytt och på nytt. I originalet får läsaren åtminstone en liten öppning i slutets uppror, men här tas också det ifrån en: Texten har bearbetats så att historien genast berättas av Hereja (Dick Idman) från början till slut; dessutom återkommer upproret i berättandet så att det mest blir till en pojkaktig krigslek. Då står vi alltså där, med all denna måttlösa ondska som dessa Caligulas närmaste beskriver och följer, i maktlöshet.
Effekten är som att svälja en flaska Klorin – det rinner rakt ner i själens allra mörkaste, vindligaste och mest undangömda skrymslen och bränner till. Men innan den klargörande effekten når fram har mina försvar arbetat i ett och ett halvt dygn. Regissören Cezaris har struntat i all vanlig dramaturgi och siktar i stället på en allt mer tryckande, instängd upplevelse. Stilen har drag av performance: En situation blir tydlig, men utan någon berättande handling eller utveckling.
Föreställningen utmanar min balanserade ambivalens och får mig att famla efter godhet och värme. Men frågeställningarna fortsätter att verka. Därmed är föreställningen ett stort kliv bort från det så korrumperade finlandssvenska kulturlivet, från det normerat okritiska muminhelvetet.
Allt handlar här om maktspel och förtryck, men utan sparkar eller slag, utan vapen eller blod. Det är bara kylig, rå ondska, rakt på. Åskådaren tvingas därigenom se också sitt eget livs Caligulor, se ondskan som den verkligen är i stället för att försöka bortföklara den, gömma undan den, glömma den. Det gör ont, men är befriande. Ett ansvarstagande kan växa fram.
Scenografin, också av Cezaris, ger inga öppningar utan är ett kompakt rum med kallt spegelglas som väggar och golv, fyra stolar och mikrofoner, den maktfullkomliga attityden. Skådespelarna Dick Idman, Marika Parkkomäki, Robert Enckell ochTobias Zilliacus jobbar på och får en verkligen med in i det kompakta. Konsten får här nya betydelser, ny mening; den visar sådant som varit dolt för en tidigare.

 

 


Viirus: Caligula. Text: Albert Camus, bearbetning: Cezaris och arbetsgruppen. Regi: Cezaris. I rollerna: Dick Idman, Marika Parkkomäki, Robert Enckell, Tobias Zilliacus.

Monika Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.