För någon vecka sen, då skuggan av Jokelamassakern stod som mörkast över mediavärlden, hade Hbl en kort artikel där ett litet men chockerande fenomen behandlades; det stöd och den beundran som Pekka-Eric Auvinens dåd hade väckt på olika håll i världen. Bland annat en hyllningsgrupp på internetcommunityn Facebook (som att döma av en snabbkoll på sagda sida nu tagits bort) och sporadiska hyllningstexter som ploppat upp på diverse obskyra diskussionsforum på nätet likt svampar efter regn, proklamerar öppet sitt stöd för Auvinens kaotiska och illa genomtänkta manifest.

Extrema darwinister, självutnämnda ”natural selectors” och alldeles vanliga frustrerade datornördar med våldsfantasier verkar vara en tämligen vanlig företeelse på Internet. Det verkar inte osannolikt att Auvinens tillgång till meningsfränder, beundran och stöd på nätet, har spelat en betydande roll i utvecklingen av den omänskliga mördare som spräckte sitt skal och kröp ut i världen den olycksaliga mulna novemberdag och på ett fruktansvärt sätt gav föreställningen om lilla trygga Finland en hård törn.

Men vad kan man göra? Internet är, som bekant en okontrollerbar ”free port” för alla sorters åsikter, ideologier och perversioner som tänkas kan, så länge man har tillgång till uppkoppling. Det finns bloggar där burmesiska medborgare i hemlighet kan publicera bildbevis som på ett chockerande verkligt sätt visar den skräck som inte utländska journalisters kameror får tillgång till, vilket är ett effektivt sätt att väcka omvärlden och hoppeligen provocera den till starkare åtgärder. Det finns diskussionsspalter där alldeles vanliga människor från olika länder kan träffas som jämlikar och lära sig mer om varandra direkt genom vanliga samtal, utan den generaliserande och oftast ofrivilligt fördomsförstärkande bild som vanligen matas ut till oss genom nationella media.

Men Internet har, som bekant, mörkare sidor. Det räcker med att man av simpel nyfikenhet trycker på en mystisk länk, och plötsligt sitter man med fasa och läser hur någon galning predikar om hur mycket han hatar överviktiga, homosexuella, politiker eller radions musikutbud. Eller ännu värre, om man gör som undertecknad för ett par år sen, och i ett anfall av dumdristighet och missriktad världsförbättraranda litar på sin egen anonymitet och ger sig in i en diskussion med sagda galning, kan plötsligt ens egen inbox fyllas av hatbrev. Det som kanske låter som världens äldsta kliché är faktiskt dagsens sanning; Även ord på Internet från en anonym till en annan kan såra och skrämma den som gömmer sig bakom en signatur.

Finns det då något man kan göra, finns det något sätt att kontrollera allt det dåliga på Internet utan att skada allt det goda? Att inte ta saker på allvar bara för att de kommer från nätet är som bekant en dålig och potentiellt farlig metod. Är det helt enkelt bättre att låta allting vara och lita på det nuvarande systemet? Internet är trots allt en av den moderna världens intressantare tillgångar. Själv är jag inte förmäten nog att tro att jag har ett absolut svar, faktum är att den här frågan utklassar min hjärna med hästlängder. Kanske det är bäst att lita på en annan värdefull tillgång i det moderna samhället, nämligen yttrandefriheten. Också om vi ibland tappar kontrollen om den, så har den åtminstone hittills visat sig fungera.