Så är då Lissabonfördraget undertecknat med sedvanlig pompa och ståt. Fördraget är till 95 procent en kopia av den EU-konstitution som förkastades 2005. Men den här gången ska inte misstaget att fråga folken om de vill ha sin nya EU-grundlag upprepas.
För den som har läst fördraget är det fascinerande och en smula beklämmande att höra hur de som förespråkar texten argumenterar, om de ens bryr sig om att göra det. Knappt någon försvarar det som är fördragets huvudinnehåll, den kraftigt ökande överstatligheten, att makten för de stora länderna i EU ökar markant, att unionen ska militariseras med upprustning och gemensamt försvar och att man har kört över den svenska folkomröstningen om EMU och förpliktigat Sverige att införa euron som valuta.
Istället lyfts ett bättre, imaginärt, fördrag fram. Det hävdas att EU får ny beslutsmakt för att bekämpa klimatförändringarna. Det är fel. EU får ny beslutsmakt och vetorätten tas bort på mängder av områden, men det gäller inte på miljöområdet. Samtidigt fortsätter EU:s jordbruks-, transport- och handelspolitik, som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser, som vanligt.
Det påstås att de nationella parlamentens inflytande ska öka. Läser man texten så står det dock klart att den procedur som det syftas på innebär att EU-kommissionen kan köra över även en majoritet av parlamenten om de motsätter sig ett förslag som ska läggas fram. Den bekräftar därmed byråkratins makt över de folkvalda. I själva verket är de nationella parlamenten de stora förlorarna när makten förs över till EU:s institutioner och vetorätten tas bort.
I Lissabonfördraget saknas i stort sett helt inslag som gör EU mer miljövänligt eller socialt ansvarsfullt. Socialdemokratiska EU-vänner har därför fått sätta nästan allt sitt hopp till att stadgan om grundläggande rättigheter görs bindande. Detta sägs garantera strejkrätten. Men EU:s domstol tar redan hänsyn till stadgan när den dömer och EU-kommissionen via Margot Wallström har, i ett svar på en fråga i EU-parlamentet, effektivt avlivat alla illusioner om att den skulle kunna rucka på den fria marknadens hegemoni i EU: ”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”
Den makt som förs från de nationella demokratierna till EU, från våra folkvalda till EU-kommissionärer i Bryssel och domare i Luxemburg, kan knappast tas tillbaks i framtiden. Lissabonfördragets skrivningar om fri marknad, avregleringar och budgetdisciplin ska nu vara de ramar som politiken får röra sig inom. En sådan avgivelse av självbestämmanderätt borde beslutas av väljarna. Men när kraven på folkomröstning höjs bemöts de grötmyndigt med att ”den frågan avgjordes i riksdagsvalet” av samma politiker som noga undvek att diskutera frågan i valrörelsen.
I folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna tändes hoppet om ett bättre EU, om folkligt inflytande och om att makten skulle tvingas lyssna. I Lissabon släcktes samma hopp.

Jonas Sjöstedt

Lämna en kommentar