Marc Train, 20, växte upp i Salina, Kansas. När han var sjutton år gick han in i USA:s armé.
– Eftersom jag var så ung fick min mamma skriva på ett dokument om att det var i sin ordning att jag skulle bli soldat, berättar Marc.
Marc Train skrev ett kontrakt på fyra års aktiv tjänstgöring plus fyra år i reserven. Han sändes till Fort Leonard i Missouri för grundutbildning och sedan till Fort Huachuca i Arizona där han utbildades i insamling av information och analys.
I september 2005 drabbades Louisiana och New Orleans av orkanen Katrina. För Marc Train blev det som skedde i samband med orkanen början på ett politiskt uppvaknande.
– Jag såg nyheterna om hur de som drabbades värst, ofta fattiga och svarta, inte fick någon hjälp av vår regering. Jag funderade mycket över att det var så samtidigt som vi har råd med kriget i Irak och fler än 700 militärbaser utomlands. Vi har en regering som vill styra över andra länder men som inte bryr sig om att hjälpa sina egna medborgare. Jag läste mer och mer och började inse att jag som soldat är en del av ett system som jag ogillar, där USA använder hot och våld för att genomtvinga sin vilja i andra länder.

bestraffad och isolerad

Marc skapade en blogg där han började skriva om sina upptäckter och åsikter. Han skrev kritiskt om Irakkriget och om hur dålig regeringen var på att hjälpa orkanoffren.
– Vi var tillsagda att inte prata politik i militären, så jag höll mina åsikter för mig själv. Jag var noga med att inte bryta mot några regler och att inte använda hemlig information som jag fick tillgång till i min tjänstgöring.
I april 2006 placerades Marc Train vid den 3:e infanteridivisionen i Fort Stewart, Georgia. Det är ett förband som har sänts till Irak flera gånger.
– På sommaren hade jag en del ledig tid, jag grubblade mycket över politik, orättvisorna i vårt land och den amerikanska militärens roll. Jag kände mig allt mer illa berörd, jag hade svårt att sova. När jag kom tillbaka till mitt förband undrade en kompis om jag var okej. Jag berättade för honom om vad jag tänkte på och visade honom min blogg. Nästa dag blev jag inkallad till förhör hos ett befäl.
Marc bestraffades omedelbart för sina åsikter och sin blogg.
– De ifrågasatte om jag var lojal och pålitlig. De drog bort min tillgång till känslig information. Jag beordrades att sluta skriva och radera min blogg. De såg till att jag inte skulle kunna befordras eller dekoreras i framtiden.
Marc omplacerades till helt andra arbetsuppgifter.
– Jag fick plocka skräp, diska eller lasta av lastbilar hela dagarna. Jag hölls isolerad från andra soldater i förbandet. De förstod inte varför jag bestraffades. Några av dem visade mig en del sympati, men jag var ensam i min situation. Jag hade gått in i militären för att tjäna mitt land och det kunde jag inte göra längre.

ett viktigt beslut

I början på 2007 skulle Marcs förband sändas över till Irak igen som en del av USA:s militära upptrappning i landet. Marc ville absolut inte skickas dit.
– Det är många som inte vill åka till Irak, men de flesta tvingas acceptera det. De har ingenstans att ta vägen. En del försöker bli sjukförklarade, några försöker begå självmord och ganska många deserterar. Jag försökte komma undan Iraktjänstgöringen. Mina befäl insåg nog också att jag skulle bli en bråkstake och orosfaktor om jag sändes dit.
I januari 2007 deltog Marc i en av de stora fredsdemonstrationerna i Washington. I demonstrationståget bestämde han sig för att hellre desertera från militären än sändas till Irak. Han fick kontakt med Irakveteraner som var aktivt emot kriget.
– Det blev allt tydligare att även jag skulle sändas över. Det är sådan brist på soldater att till och med sårade på kryckor sänds tillbaka till tjänstgöring i Irak.
Den 17 mars deserterade Marc Train. Han fick hjälp av andra veteraner och började driva runt i USA. Han fick bo hos familjer till andra desertörer och i ett anarkistkollektiv. Han aktiverade sig politiskt emot kriget. Han brydde sig inte om att hålla sig gömd.
– Tusentals soldater deserterar från armén varje år. Många enheter bryr sig inte om att leta efter dem, kanske vill de slippa bråkmakarna. Skulle de driva alla fall skulle det bli politiskt känsligt och visa hur många som faktiskt deserterar.

hemlösa veteraner

I juli kontaktade Marc Train sitt förband med hjälp av en advokat för att få lämna armén. Den 10 september blev det klart att han fick tillåtelse att lämna sin tjänstgöring.
– Veteraner från armén behandlas verkligen dåligt. De som är skadade kan få vänta flera år på ersättning. Många får inte den hjälp de behöver.
Nyligen framkom det i USA att en fjärdedel av de hemlösa i USA är veteraner.
– Jag hade en rumskamrat med allvarliga psykiska problem efter tjänstgöring i Irak. Han slängdes ut ur armén utan hjälp eller behandling, berättar Marc. Många amerikaner inser nog inte det verkliga priset för kriget. Det betalas av den lilla del av befolkningen som tjänstgör eller är familjer till militärer.
Marc har fortfarande varken bostad eller arbete.
– Jag kan inte åka tillbaks till min mor i Kansas, jag har inte träffat henne på mer än ett år. Hon har två arbeten men har ändå svårt att försörja sig. Jag vill inte ligga henne till last. Nu får jag bo hos vänner. Det känns inte bra att leva på solidariteten från vanliga arbetande människor. Men ibland har man inget val.