Aktivismens många ansikten

av Nora Rinne

Ordet aktivism framkallar jubel hos vissa människor, medan andra får kalla kårar. Vad säger aktivisterna själva? Det visar sig att åsikterna är mycket delade. En del vill inte ens bli kallade aktivister.

Dan Koivulaakso sitter på Café Java i Hagnäs och smuttar på sitt rooiboste. Han berättar om sin verksamhet inom flera olika organisationer. Han är aktiv i Fri rörlighet-projektet som är kritiskt mot migrationskontroller. Han är också medlem i Vänsterunga, där han till exempel är med och organiserar ett biståndsprojekt i Palestina. Projektet går ut på att bygga ett verksamhetscenter för unga och att driva olika kampanjer.

− Aktivism är för mig kort och kraftigt att lyfta fram och ändra på ojämlikheter och missförhållanden i samhället. Det är för mig synnerligen positivt, för det syftar på ett aktivt deltagande i samhället, säger Koivulaakso.

Ett aktivt deltagande i samhället ser Koivulaakso som grundförutsättningen för demokrati.

− Och i ett demokratiskt samhälle vill jag åtminstone själv leva, resonerar han.

Koivulaakso tror att aktivismen fått en negativ klang på grund av att en del uppfattar vissa metoder som negativa och det leder till konflikter.

− Konflikter är tecken på att saker inte är som de skall vara, säger han bestämt.

Koivulaakso titulerar sig aldrig aktivist.

− Det är stor skillnad på aktivism och att vara ”aktivist”, hävdar han. Det mesta jag gör går ut på att motarbeta gränsdragningen mellan aktivister och ”vanliga” människor, förklarar han men jag kan inte låta bli att höja lite frågande på ena ögonbrynet.

Koivulaakso menar att gränsdragningen och stämplingen av vissa människor som aktivister är förståelig, för att det är ett sätt att tillintetgöra försök till förändring.

Tankar som Koivulaakso stöder är bland annat en stark vänster, ett antiauktoritärt samhälle, fri rörlighet och grundinkomst för invånarna. Han ser samarbetet med utländska kolleger som en självklarhet.

− Det är onödigt att se saker från ett snävt nationellt perspektiv. Vi lever inte i ett vakuum, förklarar han.

Koivulaakso tror att det bara är en tidsfråga när spänningen börjar öka också i Finland. Arbetslivets krav och olika former av kontroll kan bli frustrerande.

− Det kommer alltid att finnas missförhållanden som bör rättas till. Hoppas man lyckas så ofta som möjligt, funderar han över aktivismens framtid.

Hellre husockupant
Micke Brunila har en negativ syn på aktivismen. Han har deltagit i husockupationer och vill inte bli kallad aktivist.

− Jag hatar ordet aktivism! Det ger ett intryck av en grupp av människor som påverkar saker helt avskiljt från övriga mvänniskor. Hela konceptet är löjligt. Att vara aktiv borde ju vara något som alla gör, säger han upprört.

Brunila tycker att samma sak gäller politiken. Precis som aktivismen har den professionaliserats så att ”helt vanliga” människor inte längre kan delta.

− Det är som en videofilm som pågår och man kan se på den men inte ingripa, jämför han.

Brunila upplever att man inte kommer folk nära om man närmar sig dem som aktivist.

− Människor uppfattar kanske att aktivister tror sig veta allt om allt och att de är moralister, säger han och grimaserar vid ordet aktivist.

I sin bredaste bemärkelse slätar också konceptet aktivist över konflikter – typ att se både SU:are och husockupanter som ”aktiva medborgare”. Det betyder medborgar-aktivism där medborgarskap skapar en falsk gemenskap. Som om det inte finns några grundläggande konflikter eller privilegium som måste avskaffas utan bara missförstånd som vi kan lösa genom att resonera.

Husockupationens syfte är att få utrymme för ett autonomt socialcenter. Tanken är att det skall finnas plats, både fysiskt och psykiskt, för olika sätt att organisera sig och att leva sitt liv.

− Gemenskapen är viktig, men den blir falsk om den inte integrerar olikheter, säger han.

Brunila vill med sin verksamhet engagera och provocera folk att aktivera sig, men framför allt göra själv.

− Klart att det blir interna konflikter, säger han med allvar i blicken.

Internationaliteten ser Brunila som mycket viktig.

− Det är en gemensam kamp för oss i Europa, men också i hela världen, menar han. Till exempel har husockupanter i andra europeiska länder ordnat solidaritetsdemonstrationer för att stöda oss i Finland.

Brunila får en rynka i pannan när vi talar om aktivismens framtid.

− Det finns varken tillräckligt med utrymme eller kanaler för informationsöverföring. Men vi skall starta ett medieprojekt där engagerade människor får skriva vad de vet. I Finland finns helt för få grupper som gör något utomparlamentariskt. Vi har mycket att lära oss av grupper från andra länder, konstaterar han.

Dåligt samvete
Jonas Biström träffar jag på Unicafe. Han är styrelsemedlem i Natur och Miljö och har arbetat med olika temadagar som till exempel Köp inget-dagen och Bilfria dagen. För övrigt är han verksam i studentpolitiken och i olika föreningar och försöker hela tiden leva som han lär.

− Jag funderar på vad jag äter, hur jag rör mig och på konsumtion i allmänhet, säger Biström.
För honom är aktivism att agera för någonting man tror på och att man omsätter tankar till handling.

− Det är att driva fram förändring på ett eller annat sätt. Aktivism är positivt, det är att vara aktiv inom något viktigt, menar han.

Den negativa laddningen har ordet enligt Biström fått på grund av mediernas sätt att sensationalisera, men också på grund av männi-skornas attityder.

− Det har alltid varit så att grundsituationen har gynnat vissa grupper. De som söker förändring förlöjligas och görs otrovärdiga. Dessutom tror jag att många är sura på aktivister för att de inser hur lite de själva arbetar för sådant de tycker är viktigt, grubblar han.

Han poängterar hur viktigt det gemensamma ansvaret är. Att vara passiv är också ett ställningstagande.

− Att inte göra något är egentligen ändå att göra något. Tänk dig en skolgård där ett slagsmål bryter ut. Någon måste gå emellan. Den som går emellan är ”aktivisten”, fast det egentligen är allas ansvar att ingripa, konkretiserar han. >Biström upplever sällan att han blir dåligt bemött på grund av sin aktivistverksamhet.

− Ibland får jag en känsla av att andra studerande vet att jag gör rätt, men att jag ger dem dåligt samvete bara med min existens, säger han och rycker på axlarna.

Biström stöder feminism, ekologism och icke-våldsprincipen och hoppas på en miljömässigt hållbar rättvis värld.

− Vi har tillräckligt av allt. Det är bara fördelningen som är ojämn, resonerar han.

Biström tror på en positiv framtid men för att uppnå den måste en massa människor jobba hårt.

− Framtiden serveras inte på ett silverfat. Man måste kämpa för den, säger han.

Samhället borde enligt Biström vara uppbyggt så att det skulle vara lätt, billigt och självklart att vara en aktivist. Han är orolig för att folk inte förstår hur allvarlig klimatförändringen är.

− Finns det någon bättre orsak att stiga upp på morgonen än att tänka att man igen idag kan bidra till att stoppa klimatförändringen? säger han med ett leende.

Splittrade styrkor
Leo Stranius kommer cyklande i vinterslasket. Han är medlem i miljöförbundet Jordens Vänner och i Finlands Naturskyddsförbund. Aktivismen är för honom ett personligt val, ett sätt att leva på. Det är aktiv gemensam samhällelig verksamhet genom vilken man kan påverka, delta och fatta beslut. Han ser det som en medborgerlig skyldighet.

− Många ser aktivism som negativt eftersom det kopplas samman med sabotage och civil olydnad. Dessutom kan en del uppleva aktivismen som ett hot mot de rådande förhållandena, säger Stranius.

Han värnar om miljön och djurens rättigheter och oroar sig över klimatförändringen.

− Livet på jorden är inte en självklarhet, säger han.

Stranius anser att aktivismen har förändrats mycket under den tid han varit verksam. Nuförtiden kikar folk in lite här och där, men stannar sällan länge i en organisation. Det leder till att organisationerna är i kris. Dessutom har aktivismen professionaliserats, så det är svårare att komma med, vilket har både bra och dåliga följder.

− Tack vare internet har det blivit mycket lättare att sprida information och att hålla kontakt med utländska kolleger, säger han med hopp i blicken.

Stranius är lite orolig över splittringen bland aktivisterna. Han upplever att aktivismen håller på att individualiseras.

– Det är synd, istället borde alla samarbeta, tycker Stranius.

− Människorna borde ha mod och hopp och sträva efter lycka utan att skada andra levande varelser, an-ger Stranius som sitt livsmotto.

Ökad kontroll
Hanna Kaisa ”HK” Hellsten är miljöpolitisk sekreterare på Luontoliitto. Hon titulerar sig själv som löntagande aktivist. Hellsten är aktiv inom kärnkraftsfrågor, konsumtionsfrågor och hon har till exempel deltagit i kampanjen för returflaskor. Hon vill pressa folk att tänka.

− Annars blir ingenting av, konstaterar hon bestämt.

För Hellsten är aktivism konkret verksamhet som sker på gräsrotsnivå. Hon funderar på skillnaden mellan att vara aktiv och att vara aktivist, men ser ingen annan skillnad än att den sistnämnda har en snäppet negativare klang.

− Det är mediernas fel att det är så. All aktivism är inte farlig, sexig och radikal. Det pågår också massor av osynligt arbete, berättar hon.

Med sin verksamhet vill Hellsten ta miljön och de svaga i beaktande. >Hon tycker att aktivismen har förändrats under den tid som hon har varit medverkande.

− En positiv utveckling är tillgången till internet. Negativt är å andra sidan den ökade kontrollen. Ibland går poliserna helt enkelt till överdrift, utbrister hon ilsket.

Hellsten ser inga märkbara skillnader i hur olika åldersgrupper förhåller sig till aktivism.

− Det handlar nog mera om bakgrund och livssituation, säger hon.

Hellsten ser positivt på aktivismens framtid. Hon menar att verksamhetsformerna blir mer mångsidiga och att människor kan påverka mer och mer med sina vardagliga val.

− Det lönar sig att tro på framtiden. För om man inte tror på att någonting är möjligt, då kommer det åtminstone inte att ske!

Nora Rinne
(journalistpraktikant på Ny Tid)

Lämna en kommentar