Festivalens öppningsfilm, Arto Halonens Pyhän kirjan varjo (Finland, 2007), är ett studium i storskalig mytbildning. Turkmenistans livstidspresident Saparmurat Niazov (1940–2006) införde förbud mot bibliotek, biografer och restauranger, avvecklade hälsovården på landsbygden samt förföljde och kvävde all opposition. Hans främsta maktverktyg var Ruhnama – en helig skrift han kanaliserade i början av 2000-talet. I boken skrivs världshistorien om, med Turkmenistan som centrum och ursprungskälla. Turkmenerna tillskrivs en kollektiv själ och en kollektiv vilja med hjärta och hjärna hos Turkmenbashi, Härskaren, det vill säga hos Niazov. Ruhnama gjordes till utgångspunkt för all skolundervisning, och insikter i boken krävdes för såväl körkort som arbetsplats.

Tillsammans med den amerikanska juristen Kevin Frazier kontaktar Halonen europeiska, turkiska och amerikanska storföretag som alla gjort samma märkliga kulturbragd: översatt Ruhnama till sina länders språk. Genom att låta Niazov förstå att de i sina hemländer hyllar hans styre, fick företagen tillgång till marknaden i det slutna olje- och naturgaslandet. Företagen deltog fullskaligt i mytbildningen: exempelvis planerade och byggde det franska Bouygues stora delar av den speeriskt mäktiga nya huvudstaden Asjchabad, och producerade ett diskussionsprogram för fransk teve i vilket företagets direktör hyllar Niazov – ett program som naturligtvis aldrig sänts i Frankrike.

Pyhän kirjan varjo, som med finska dokumentärmått mätt får en enorm spridning, är i långt en film om själva inspelningsprocessen, där drivfjädern blir faktas otillgänglighet. Filmen är en jakt på uttalanden från företagen. Jägarna Halonen och Frazier förblir tomhänta, vilket i sig är ett sant byte. Filmens politiska kontenta är inte särskilt tjock; vi kommer inte mycket längre än till att de stora starka är just så stygga som vi trodde. Men det michaelmooreska underhållningsvärdet är obestridligt.

Ett drömskt Teheran

En av festivalens mest omskrivna filmer är Massoud Bakshis Tehran Has No More Pomegranates! (Iran, 2006). Teheran, som under knappt två århundraden vuxit från by till miljonstad, presenteras som ett drömskt kluster. Staden saknar all tillförlitlig historieskrivning, och dess invånare har alltid varit drömmare: för hundra år sedan var praktiskt taget alla teheranier beroende av opium, idag är de poeter. Det snabbaste sättet att bli intellektuell i staden är att titta på böcker i bokhandeln. Det som finns kvar av det förgångna, byggnaderna i stadens äldre kvarter, ska rivas för att lämna plats åt det nya, färska, ståtliga. Tankarna förs till det efterkrigstida Finland.

I häftig hastighet strömmar ansikten, gamla filmremsor och en enorm mängd bilar förbi. Flyktigheten omfattar allt. Och flyktigt är dagens Teheran: får vi tro filmen har staden en förödande jordbävning att vänta sig inom en snar framtid, en jordbävning som kommer att rasera långt över hälften av stadens byggnader. De som inte dör genast döms till ett inferno av törst, trängsel, pest och kolera. Så leder hela filmen till Bakshis avslutande konstaterande att det inte är någon idé att göra en film om Teheran, men väl om de försvunna granatäpplena i den by staden en gång var.

Förlamande landskap

I Jennifer Baichwals Manufactured Landscapes (Kanada, 2006) ställs vi inför den verklighet människan skapar, inför obegripliga landskap vi inte vill tro finns till. Filmen inleds med en kameraåkning genom en fabrikshall, förbi rad efter rad av kinesiska arbetare som knypplar med sina minimala andelar av produktionsledet. När vi tror att rummet inte kan växa ytterligare, har vi inte ens kommit halvvägs. Baichwal följer fotokonstnären Edward Burtynsky som reser jorden runt och fotograferar områden där människan lämnat särskilt märkbara spår.

Vi ser kinesiska städer där gator och trappor täcks av ”e-waste”, hela jordens bortkastade datorkomponenter. Bly och ett otal andra ämnen tränger ner i jorden och förgiftar grundvattnet. Vi ser unga män slita i en bangladeshisk hamn, halvt indränkta i olja. Arbetet är ytterst farligt – knappast någon av männen är över 30 år gammal. Vi ser människor slägga ner sina egna hus, i en av de tretton kinesiska städer som rivs för att lämna plats åt historiens största dammbygge. Parallellt ser vi en drömlik modell för den blomstrande bygd som i framtiden ska uppföras på området. Filmen utmynnar i ett oändligt skyskrapshav höljt i ständig smutsdimma.

Burtynsky nämner att han ibland övervägt att bifoga politiska kommentarer till sina bilder, men att han kommit fram till att det är överflödigt, att bilderna talar för sig. Och visst talar de sitt tydliga språk, om än deras verkan är mer förlamande än uppviglande. Vad fasen kan vi göra åt det här?

Tröstlösa öden

De till Österrike importerade kvinnornas oberättade berättelser är ämnet för It Happened Just Before (Österrike, 2006), Anja Salomonowitz egendomliga mellanting mellan dokumentär och fiktion. En kvinna gifter sig med en österrikisk man, och upptäcker sig snart vara fängslad i sitt hem, fråntagen alla möjligheter till umgänge, rörelse och egen inkomst. En annan kommer till landet som dansös, och skuffas successivt in i ett ofrånkomligt liv som prostituerad. En tredje anställs som hemhjälp i ett ambassadörshem, lastas med övermäktiga arbetsuppgifter och sparkas godtyckligt när svartsjukan vaknar hos frun i huset.

För att berätta sina berättelser lånar kvinnorna kropp och röst av en rad österrikare: en gränsövervakare, en kvinna i övre medelåldern som säljer vitaminpreparat i sitt grannskap, en bordellägare, en kvinnlig ambassadör, en taxichaufför. På sitt sätt är de alla medskyldiga: de låter bli att se de kränkningar som ständigt görs omkring dem, eller också kränker de själva, helt enkelt för att ingen hindrar dem.

Filmens intressanta koncept medför en viss ensidighet. Utan ansikte och egen röst är kvinnorna reducerade till sina öden, de är offer som tröstlöst bollas fram och tillbaka i en värld av grymhet. Och österrikarna är tragiska, ensamma existenser. Å andra sidan kanske psykologiskt djup inte är nödvändigt för det Salomonowitz vill komma åt. Budskapet är tydligt. Vi bär ett mycket större ansvar för varandra än vi vågar medge.

Varm humor

Festivalens mest värmande film torde vara Billy the Kid (USA, 2007) som Jennifer Venditti efter en enda filmkurs spelade in på några dagar. Billy är en 15-årig pojke med en intensiv men kringvandrande blick och en något spänd röst. Med uttryck hämtade ur tevesåpor och all världens litteratur reflekterar han kring tillvarons gåtor, kring önskningar och besvikelser.

Billy studerar böcker om seriemördare, klär av sig skjortan och spelar elgitarr till Iron Maiden. Han söker kontakt med skolkamrater och småpojkar på gatan, och förälskar sig i en synskadad servitris.

Filmen är hopklippt med varm humor. Gång på gång bryter publiken ut i skratt – den späde Billy går omkring i småstaden i karatedräkt och förklarar att han som stor ska bli kroppsbyggare, skådespelare och rockstjärna. Men på Billys bekostnad går skratten aldrig, så djupt, ärligt och intimt är porträttet. Också inspelningens tekniska begränsningar har blivit en konstnärlig styrka. Ofta är det bara Billys röst som hörs ordentligt, vilket fullständigt överensstämmer med hans egenhet och sociala isolation.

Billy ger också sitt bidrag till diskussionen om fakta och fiktion: ”Ibland tänker jag att fantasivärlden är mycket bättre än den verkliga världen. Men det finns en skillnad. Fantasivärlden är inte verklig.”

Halva filmen

Festivalprogrammet var mångsidigt och rikt, och besökarantalet blev rekordstort. Men till nästa år hoppas vi filmkopiorna kontrolleras i förväg. Över hälften av publiken vandrade ut från lördagskvällens visning av bröderna Maysles 60-talsfilmer. Ljudet i den avslutande What’s Happening! The Beatles in the USA (USA, 1964) var indränkt i ett dämpat brus ur vilket endast särskilt högljudda repliker gick att urskilja. Och festivalens avslutningsfilm, Gonzalo Arijons gripande Stranded (Frankrike, 2007), började om från början i mitten av filmen. Festivalen hade fått två exemplar av filmens första rulle.

Hur som helst avslutades kvällen med ett gemensamt skratt. En festivalfunktionär bad om ursäkt och konstaterade: ”Det här innebär att filmens senare hälft just nu visas dubbelt på en annan festival.”

---

DocPoint, Helsingfors stadigt
växande dokumentärfilmsfestival, pågick 23–27 januari.
Mer om festivalen på nästa sida.