902
Röda flaggor kantar gatorna i Istanbul. De ska fungera som påminnelse om det enade turkiska folket.
Den turkiska nationalkänslan är inget man som besökare kan undgå att lägga märke till. Under de senaste månaderna har nationalismen stärkts på grund av oroligheterna i landets sydöstra delar. Området har överväldigande kurdisk befolkning och armén jagar nu anhängare av den kurdiska separatistgerillan PKK. Flaggorna på gatorna har blivit kvar från demonstrationer för ett enat Turkiet – ett Turkiet som fördömer PKK:s attacker.
Den turkiska armén har ett brett stöd för sina attacker mot kurdgerillan i norra Irak. Självstyret i det irakiska Kurdistan har redan länge setts som ett hot i Turkiet. Man oroar sig för att den egna kurdiska minoriteten – 17 miljoner – ska låta sig inspireras av de irakiska kurderna och kräva autonomi, eller till och med självständighet. Också USA har gett sitt tysta godkännande till de gränsöverskridande attackerna. Turkiet får använda irakiskt luftrum och premiärminister Tayyip Erdogan har kommit överens med George W Bush om informationsutbyte mellan ländernas underrättelsetjänster.
Rädslan för ett delat Turkiet har sina rötter i första världskriget. Efter kriget försökte segrarmakterna dela upp det osmanska riket genom fredsfördraget i Sèvres, men turkarna inledde – och vann – ett självständighetskrig under ledning av Mustafa Kemal. Den turkiska flaggan sägs vara klarröd för att ständigt påminna om det blod som utgöts i kampen för ett självständigt Turkiet. Misstron gentemot yttre makter sitter ändå segt kvar. Fuat Keyman, professor i internationella relationer, talar om Sèvressyndromet, en folksjukdom som avspeglas i det gamla talesättet: ”en turk har inga vänner förutom turkarna”.
Mustafa Kemal blev den nya republikens första president 1923. Hans betydelse för den turkiska självkänslan går inte att förbise. I folkmun heter han Atatürk – turkarnas far. Han ansikte finns på statyer och bilder i varje park och på varje sedel. Under Atatürks tid som president genomfördes många reformer med syftet att modernisera Turkiet och föra det närmare väst. Kalifatet avskaffades och man införde det latinska alfabetet i stället för det arabiska. Hans principer om hur den moderna turkiska republiken skulle skötas kallas för kemalismen. Sekulariseringen utgör en av hörnstenarna i hans program, Atatürk ville ersätta tron på religionen med tron på den sekulära staten.
Den turkiska armén har ett brett stöd för sina attacker mot kurdgerillan i norra Irak. Självstyret i det irakiska Kurdistan har redan länge setts som ett hot i Turkiet. Man oroar sig för att den egna kurdiska minoriteten – 17 miljoner – ska låta sig inspireras av de irakiska kurderna och kräva autonomi, eller till och med självständighet. Också USA har gett sitt tysta godkännande till de gränsöverskridande attackerna. Turkiet får använda irakiskt luftrum och premiärminister Tayyip Erdogan har kommit överens med George W Bush om informationsutbyte mellan ländernas underrättelsetjänster.
Rädslan för ett delat Turkiet har sina rötter i första världskriget. Efter kriget försökte segrarmakterna dela upp det osmanska riket genom fredsfördraget i Sèvres, men turkarna inledde – och vann – ett självständighetskrig under ledning av Mustafa Kemal. Den turkiska flaggan sägs vara klarröd för att ständigt påminna om det blod som utgöts i kampen för ett självständigt Turkiet. Misstron gentemot yttre makter sitter ändå segt kvar. Fuat Keyman, professor i internationella relationer, talar om Sèvressyndromet, en folksjukdom som avspeglas i det gamla talesättet: ”en turk har inga vänner förutom turkarna”.
Mustafa Kemal blev den nya republikens första president 1923. Hans betydelse för den turkiska självkänslan går inte att förbise. I folkmun heter han Atatürk – turkarnas far. Han ansikte finns på statyer och bilder i varje park och på varje sedel. Under Atatürks tid som president genomfördes många reformer med syftet att modernisera Turkiet och föra det närmare väst. Kalifatet avskaffades och man införde det latinska alfabetet i stället för det arabiska. Hans principer om hur den moderna turkiska republiken skulle skötas kallas för kemalismen. Sekulariseringen utgör en av hörnstenarna i hans program, Atatürk ville ersätta tron på religionen med tron på den sekulära staten.
Arméns makt
Förhållandet mellan religion och politik är mycket känsligt i Turkiet, där ca 95 procent av befolkningen är muslimer. Traditionellt anses islam vara svårförenligt med ett sekulärt statsskick. I Turkiet har sekulariseringen förpassat religionsutövning till den privata sfären, samtidigt som statsmakten behållit sitt inflytande över det religiösa livet. Direktoratet för religiösa ärenden kontrollerar alla moskéer och dikterar innehållet i den viktiga fredagsbönen. Huvuddukar är inte tillåtna i statliga byggnader, i skolor, eller vid universitet.
Den strikta kontrollen av reli-
gionen har sin grund i fruktan för islamsk fundamentalism. Militären är den främsta väktaren över Atatürks republik och sekulariseringen. Montesquieus princip om maktens tredelning har i Turkiet utökats med en fjärde makt, nämligen armén. Armén utövar politisk makt genom det så kallade Nationella säkerhetsrådet som ger försvarspolitiska rekommendationer. Religiös extremism har länge upplevts som ett av de största interna hoten mot staten.
Då det islamska Välfärdspartiet (RP) med knapp marginal segrade i parlamentsvalet 1995 ansåg armén att den sekulära staten var i fara. Pansarvagnar rullade ut på gatorna i huvudstaden Ankara för att påminna om arméns styrka. Efter tre statskupper sen 1960 räckte denna styrkedemonstration för att premiärministern skulle avgå i vad som kommit att kallas en postmodern coup d’état.
Enligt sociologiprofessor Haldun Gülalp ingriper armén varje gång då religionen ser ut att få övertaget över sekularismen.
– Den turkiska sekularismen börjar själv likna en religion. Det är förbjudet att kritisera den eller kemalismen.
Vissa ser även de senaste tidernas oroligheter som en möjlighet för armén att stärka sin makt i landet. Det regerande partiet i Turkiet idag, Rättvise- och utvecklingspartiet AKP, är en efterföljare till Välfärdspartiet. Även om AKP tagit en moderat linje har många – speciellt armén och landets elit, men även EU – varit oroliga för att regeringen har en dold agenda, att den vill stärka religionens inflytande i politiken. I parlamentsvalet i juli 2007 fick AKP förnyat förtroende med 47 procent av rösterna. Det starka stödet betyder att armén skulle behöva en mycket bra orsak för att ta makten, speciellt då AKP inte visat några tecken på att vilja dra mattan under fötterna på sekularisterna. Kunde oroligheterna i de kurdiska områdena vara en lämplig orsak för armén att ingripa med förevändningen att Erdogan inte kan bevara stabiliteten i landet? I konspirationsteoriernas förlovade land är allting möjligt.
Förhållandet mellan religion och politik är mycket känsligt i Turkiet, där ca 95 procent av befolkningen är muslimer. Traditionellt anses islam vara svårförenligt med ett sekulärt statsskick. I Turkiet har sekulariseringen förpassat religionsutövning till den privata sfären, samtidigt som statsmakten behållit sitt inflytande över det religiösa livet. Direktoratet för religiösa ärenden kontrollerar alla moskéer och dikterar innehållet i den viktiga fredagsbönen. Huvuddukar är inte tillåtna i statliga byggnader, i skolor, eller vid universitet.
Den strikta kontrollen av reli-
gionen har sin grund i fruktan för islamsk fundamentalism. Militären är den främsta väktaren över Atatürks republik och sekulariseringen. Montesquieus princip om maktens tredelning har i Turkiet utökats med en fjärde makt, nämligen armén. Armén utövar politisk makt genom det så kallade Nationella säkerhetsrådet som ger försvarspolitiska rekommendationer. Religiös extremism har länge upplevts som ett av de största interna hoten mot staten.
Då det islamska Välfärdspartiet (RP) med knapp marginal segrade i parlamentsvalet 1995 ansåg armén att den sekulära staten var i fara. Pansarvagnar rullade ut på gatorna i huvudstaden Ankara för att påminna om arméns styrka. Efter tre statskupper sen 1960 räckte denna styrkedemonstration för att premiärministern skulle avgå i vad som kommit att kallas en postmodern coup d’état.
Enligt sociologiprofessor Haldun Gülalp ingriper armén varje gång då religionen ser ut att få övertaget över sekularismen.
– Den turkiska sekularismen börjar själv likna en religion. Det är förbjudet att kritisera den eller kemalismen.
Vissa ser även de senaste tidernas oroligheter som en möjlighet för armén att stärka sin makt i landet. Det regerande partiet i Turkiet idag, Rättvise- och utvecklingspartiet AKP, är en efterföljare till Välfärdspartiet. Även om AKP tagit en moderat linje har många – speciellt armén och landets elit, men även EU – varit oroliga för att regeringen har en dold agenda, att den vill stärka religionens inflytande i politiken. I parlamentsvalet i juli 2007 fick AKP förnyat förtroende med 47 procent av rösterna. Det starka stödet betyder att armén skulle behöva en mycket bra orsak för att ta makten, speciellt då AKP inte visat några tecken på att vilja dra mattan under fötterna på sekularisterna. Kunde oroligheterna i de kurdiska områdena vara en lämplig orsak för armén att ingripa med förevändningen att Erdogan inte kan bevara stabiliteten i landet? I konspirationsteoriernas förlovade land är allting möjligt.
Juridiska reformer
Orsakerna till det ökade stödet för politisk islam i Turkiet finns till stor del att hämta i de förändrade ekonomiska förhållandena i landet. På 80-talet bröt den dåvarande premiärministern Turgut Özal en av kemalismens grundprinciper om etatism, d.v.s. strikt statlig kontroll av utrikeshandel och utländska investeringar. Under Özal gick staten in för en liberalisering av ekonomin. Samtidigt började också en massiv urbanisering och därmed ökad småhandel i städerna. I och med globaliseringen och den turkiska ekonomins tillväxt har denna från början småskaliga och informella ekonomi växt explosionsartat. Turkiska underleverantörer exporterar sina produkter till den till synes omättliga europeiska marknaden. En turkisk medelklass har växt fram i storstäderna. En betydande del av de nya företagarna kommer ursprungligen från den anatoliska landsbygden och har en starkt religiös bakgrund. Det är i dessa anatoliska tigrar som AKP har sitt stöd.
I praktiken finns det ingen trovärdig opposition i turkisk politik i dag. Det republikanska folkpartiet CHP, som grundades av Atatürk, har traditionellt varit det största partiet i Turkiet. För tillfället finns ett utbrett missnöje med CHP, som kritiseras för en inåtvänd och traditionell linje.
Efter en ekonomisk nedgång, med en inflation på upp till 150 procent i samband med finanskriserna på 90-talet, har den turkiska ekonomin upplevt en period av uppsving under AKP:s regeringsperiod.
Gülalp menar att ett slags individualism och liberalism blivit alltmer accepterad i det turkiska samhället. Befolkningen har ”amerikaniserats”.
Många juridiska reformer har också genomförts under de senaste åren. Trots tidigare farhågor om en dold agenda är den intellektuella eliten i Turkiet överens om att AKP har gjort mer gott för landet än den tidigare vänsterorienterade regeringen lyckades med.
– Efter 75 år av kemalism och nästan lika många år av lika rösträtt för män och kvinnor ansågs Turkiet ligga på plats 118 i internationella jämförelser om jämlikhet mellan könen, säger Gülalp och skakar på huvudet.
AKP har avskaffat lagen som frigav våldtäktsmän som gifte sig med den kvinna de våldtagit.
Också straffen för hedersmord har skärpts.
– Vänstern i Turkiet är splittrad och anklagas för att ha misslyckats med att modernisera sig. Det är ironiskt att det är AKP, ett islamiskt parti, som i praktiken fullbordat kemalismen, en ”upplyst” version av islam.
Orsakerna till det ökade stödet för politisk islam i Turkiet finns till stor del att hämta i de förändrade ekonomiska förhållandena i landet. På 80-talet bröt den dåvarande premiärministern Turgut Özal en av kemalismens grundprinciper om etatism, d.v.s. strikt statlig kontroll av utrikeshandel och utländska investeringar. Under Özal gick staten in för en liberalisering av ekonomin. Samtidigt började också en massiv urbanisering och därmed ökad småhandel i städerna. I och med globaliseringen och den turkiska ekonomins tillväxt har denna från början småskaliga och informella ekonomi växt explosionsartat. Turkiska underleverantörer exporterar sina produkter till den till synes omättliga europeiska marknaden. En turkisk medelklass har växt fram i storstäderna. En betydande del av de nya företagarna kommer ursprungligen från den anatoliska landsbygden och har en starkt religiös bakgrund. Det är i dessa anatoliska tigrar som AKP har sitt stöd.
I praktiken finns det ingen trovärdig opposition i turkisk politik i dag. Det republikanska folkpartiet CHP, som grundades av Atatürk, har traditionellt varit det största partiet i Turkiet. För tillfället finns ett utbrett missnöje med CHP, som kritiseras för en inåtvänd och traditionell linje.
Efter en ekonomisk nedgång, med en inflation på upp till 150 procent i samband med finanskriserna på 90-talet, har den turkiska ekonomin upplevt en period av uppsving under AKP:s regeringsperiod.
Gülalp menar att ett slags individualism och liberalism blivit alltmer accepterad i det turkiska samhället. Befolkningen har ”amerikaniserats”.
Många juridiska reformer har också genomförts under de senaste åren. Trots tidigare farhågor om en dold agenda är den intellektuella eliten i Turkiet överens om att AKP har gjort mer gott för landet än den tidigare vänsterorienterade regeringen lyckades med.
– Efter 75 år av kemalism och nästan lika många år av lika rösträtt för män och kvinnor ansågs Turkiet ligga på plats 118 i internationella jämförelser om jämlikhet mellan könen, säger Gülalp och skakar på huvudet.
AKP har avskaffat lagen som frigav våldtäktsmän som gifte sig med den kvinna de våldtagit.
Också straffen för hedersmord har skärpts.
– Vänstern i Turkiet är splittrad och anklagas för att ha misslyckats med att modernisera sig. Det är ironiskt att det är AKP, ett islamiskt parti, som i praktiken fullbordat kemalismen, en ”upplyst” version av islam.
Identitetsproblem
Regeringen har också varit mycket positivt inställd till EU. En betydande orsak är att AKP gärna skulle se att arméns makt krymper. Turkiet godkändes som kandidatland för EU-medlemskap 1999. Intresset för EU har gått från sprudlande iver i början av 2000-talet till total likgiltighet i dag. Cypernfrågan, liksom minoriteters rättigheter har hört till de svåraste nötterna att knäcka. År 2005 avkunnade Europeiska människorättsdomstolen en dom som upprätthöll förbudet mot huvuddukar vid universitet. Domen väckte utbrett missnöje i Turkiet. Euroskepticismen har förvärrats av att flera europeiska länder nu vänt Turkiet ryggen. Speciellt Frankrike har gjort en helomvändning med Sarkozy som menar att ett turkiskt medlemskap aldrig blir möjligt.
Turkiet har alltid setts som en blandning av väst och öst, religion och modernisering. Diskussionerna i Europa påverkar också hur turkarna ser på sig själva, menar Fuat Keyman.
– Ju mer man i Europa betonar hur väl turkarna lyckats kombinera islam och demokrati, desto mer ifrågasätter turkarna om de är inne på rätt spår. Om EU trycker på om mångkulturalism ser makthavarna det som ett sätt att försöka försvaga Turkiet.
”En turk har inga vänner …”
Nationalismen i sig är inget nytt, alla i Turkiet kallar sig nationalister och kemalister. Vad man anser detta betyda i praktiken kan dock uppvisa stora skillnader. Den gemensamma fienden under kalla kriget var kommunismen, sedan radikal islam. AKP:s moderata variant av politisk islam har flyttat fokus till kurderna. Keyman menar att de negativa rösterna i EU har bidragit till att nationalismens tryne blivit allt fulare.
– Institutionellt är Turkiet en modern stat. Problemet ligger på det individuella planet. Turkarna är ständigt på sin vakt mot vad de ser som yttre press för att förändra sin identitet. I praktiken påverkar omvärlden därför hela tiden identiteten, även om det är det man vill undvika. Turkarna är som tjuriga barn, de vill inte att någon ska säga åt dem hur de ska bete sig.
Regeringen har också varit mycket positivt inställd till EU. En betydande orsak är att AKP gärna skulle se att arméns makt krymper. Turkiet godkändes som kandidatland för EU-medlemskap 1999. Intresset för EU har gått från sprudlande iver i början av 2000-talet till total likgiltighet i dag. Cypernfrågan, liksom minoriteters rättigheter har hört till de svåraste nötterna att knäcka. År 2005 avkunnade Europeiska människorättsdomstolen en dom som upprätthöll förbudet mot huvuddukar vid universitet. Domen väckte utbrett missnöje i Turkiet. Euroskepticismen har förvärrats av att flera europeiska länder nu vänt Turkiet ryggen. Speciellt Frankrike har gjort en helomvändning med Sarkozy som menar att ett turkiskt medlemskap aldrig blir möjligt.
Turkiet har alltid setts som en blandning av väst och öst, religion och modernisering. Diskussionerna i Europa påverkar också hur turkarna ser på sig själva, menar Fuat Keyman.
– Ju mer man i Europa betonar hur väl turkarna lyckats kombinera islam och demokrati, desto mer ifrågasätter turkarna om de är inne på rätt spår. Om EU trycker på om mångkulturalism ser makthavarna det som ett sätt att försöka försvaga Turkiet.
”En turk har inga vänner …”
Nationalismen i sig är inget nytt, alla i Turkiet kallar sig nationalister och kemalister. Vad man anser detta betyda i praktiken kan dock uppvisa stora skillnader. Den gemensamma fienden under kalla kriget var kommunismen, sedan radikal islam. AKP:s moderata variant av politisk islam har flyttat fokus till kurderna. Keyman menar att de negativa rösterna i EU har bidragit till att nationalismens tryne blivit allt fulare.
– Institutionellt är Turkiet en modern stat. Problemet ligger på det individuella planet. Turkarna är ständigt på sin vakt mot vad de ser som yttre press för att förändra sin identitet. I praktiken påverkar omvärlden därför hela tiden identiteten, även om det är det man vill undvika. Turkarna är som tjuriga barn, de vill inte att någon ska säga åt dem hur de ska bete sig.
Lotta Staffans
