Bokförlaget Parvs Publishing presenterar Susanne Gottbergs konst i sin nya bok med text av filmkritikern Sara Ehnholm Hielm. Boken gavs ut i samband med Gottbergs utställning på Galleri Forsblom. Boken i sin helhet gör konstverken rätta, med målningen Återställd (2005) som väl vald omslasgbild. Målningens botten av ådrat trävirke utgör det råmaterial som Gottberg använt som grund för flera av konstverken i utställningen och boken. Gottbergs egna verk utvecklas även de som ett träds ådring. Även om motiven inte förändrats avsevärt sedan tidigare utställningar känns denna ändå ny och överraskande. Målningarna är jordbundna och har samma takt som mänskan. Konstnärsskapet handlar inte om att hinna före med sensationen, utan att ge plats. Det jordnära och vardagliga i målningarna är även det mest upphöjda.
Ehnholm Hielm skriver att i målningarna “finns viljan att släppa fram andra och nyfikenheten på världen. Överraska mig! Möt mig. Berätta för mig.” I sin inbjudan till dialog är målningarna precisa, utan att vara begränsande.
Det är kombinationen mellan liv och konstruktion som alltid har skapat dynamiken i Gottbergs verk. Ehnholm Hielm skriver att konstnären lyckas ge “laddningen hos de mest obetydliga föremål “…” vidare från konstnär till åskådare på ett nästan magiskt vis.”
Magi eller metafysik? I målningarna finns en känsla av närvaro; en insikt om något verkligt men med ord ogripbart. Det bortglömda landet, där tidens gång inte kan förnimmas här och nu, där allting sker på samma gång. Där det finns vidder för tanken. Där flera generationer lever parallellt, och efterträder varandra i samma hus. Där naturen börjar i skogsbrynet bakom skjulet.
Ett av den sköna konstens löften ligger i friheten att ta över där vetenskapen eller religionen inte kan säga mer. Att ta tag i det ogripbara. Men ändå är konsten aldrig större än livet, vilket Gottbergs målningar, enligt Ehnholm Hielm påminner oss om. Träbitarna som använts som underlag har redan synligt inlett sin nedbrytelseprocess, de är “en kommentar om konstens förgänglighet, att den heller inte ska bestå, inte är större än livet. Livet är störst.”
“The House Next Door” är namnet på en akvarell målad på bitar av gamla träplankor, vars ådring lyser igenom den transparenta målningen och ger den pulserande liv. Ådringen är som fysiska tidssvall, eller “time warps”, kända från science fictionfilmer, här i troligtvis västnyländsk tappning. I målningen skapas rörelse genom tiden. Natt följer efter dag, år efter år. Målningarna är på samma gång lokalt förankrade som univerella.
Liksom i vissa av Gottbergs tidigare verk (Övergångar, Mitt i Rörelsen, 1997) har hon även i målningarna Samma Ström och Oföränderliga förhållanden (2007) visualiserat ett sällsamt tidsperspektiv genom att återge och upprepa samma motiv från lätt olika vinklar. Bron och vägen slingrar sig framför oss. Men landskapet är öppet. Ehnholm Hielm skriver att i Gottbergs verk är “alla vägar /…/ öppna, men inte ångestfullt som i ungdomen då friheten gjorde en förlamad. Här finns istället ro, överblick, stillhet. Tilltro och balans och rika möjligheter. /…/ Något medelålders. Men varför ska medelåldern alltid dissas och ungdomen hyllas? Hur intressant är ungdomens totala uppslukande i sig själv? Här finns inte ironi utan allvar. Inte begär utan fullbordan. Inte jag, jag, jag utan du.”

Susanne Gottberg. Med bilder av Susanne Gottberg och text av Sara Ehnholm Hielm. Parvs Publishing 2008. 95 s.
Susanne Gottberg: Jag skulle vilja se, till 2/ 3 på Galerie Forsblom.

Minna Långström

 

Lämna en kommentar