I JONS höll jag på att bli en ny människa. Men så ångrade jag mig. Så nu är allting som det ska, eller åtminstone som förut.

Jag skrev nämligen en ansökan för ett jobb i Helsingfors. Där har jag aldrig bott, bara i Åbo länge och så Uppsala hemskt länge och så litet i USA för hemskt länge sen. Jobba i Helsingfors – bara det alltså.

Om det var någon lön vidhäftat detta jobb visste jag inte. Kunde tänka mig att det inte just var det. Brydde mig inte mycket om det. Jag skulle komma med en svensk statstjänstemannapension i fickan.

Jag ville plötsligt bort från mitt jobb i Uppsala, där jag arbetat som forskare i många år och som förlagsredaktör i flera år. Nu skulle plötsligt bokutgivningen slopas, den var för dyr, utan förvarning och utan diskussion var det nödvändigt att inte bara rispa utan skära. Jag tyckte det var som om man hade en skivaffär och sen kom underfund med att det var för dyrt med skivorna och med deras försäljning för att inte tala om deras lagring på hyllorna, så man beslutar att ha kvar affären men utan skivor. Nå, nu gör vi annat också, som att forska då, men forskning bör kommuniceras, anser jag. Som läsaren förstår har jag antedeluvianska drag.

Nå, jag skrev alltså. Om mig själv som man plägar i ansökningar. Det är ingen dum sysselsättning att då och då skriva ansökningar, det stärker egot. Rad efter rad av mer eller mindre diskret framhävande av vad man gjort. När man läser det undrar man vem det handlar om. Min närmaste och påhejande vän sade att jag skulle räkna upp böcker jag hade skrivit, jag tyckte nu inte det var alldeles relevant när det handlade om en tidning, men OK. Jag har aldrig fått ihop till en Curriculum vitae, vilket är latin och torde betyda ungefär “livets rundgång”. Så jag idkade fältforskning på mina bokhyllor och fick ihop till 16 böcker som jag skrivit eller redigerat. Inget skryt bara ett faktum, ganska angenämt dock när raderna tornar upp sig.

Jobbet skulle ha passat bra i min målsättning att pallra mig hem till Finland efter den planerade korta vistelsen i Uppsala, som inleddes 1969. Det skulle inte ha passat bra i min systers uppmaning att jag skulle sluta jobba och avnjuta pensionärslivet, men man kan inte tillfredsställa alla. Litet besvärligt att jag inte har nån bostad i Helsingfors, men jag tänkte att jag skulle leva som inhysning nånstans. En säng och ett bord och internetkontakt, vad mer behövs? Nåjo, tillgång till kök och tupp är inte så dumt.

I Uppsala ansvarar jag för ett projekt om kultur i Afrika och Afrikabilden i Norden på Nordiska Afrikainstitutet. Jag har så ivrigt och idogt försökt befrämja forskning om dessa frågor att avslutandet av projektet tar tid. I flera år har ett bokprojekt varit på väg, men födslovärkarna har varat längre än en elefants.

Och så alla mina välmatade bokhyllor, alla papper, alla foton, alla små djur i sten och metall och trä … Ingen chans, insåg jag, att få någon ordning på allt detta på ett par månader för att invandra till Finland.

Och ändå skulle det ha passat så bra. Morfar skulle ha nickat gillande i sin grav. För han föreslog milt och bestämt när jag var fem år att jag skulle bli journalist. Såsom han hade varit, som redaktör för Framtid, aktivisternas tidning som kom ut 1905–1910. Knappast var den nu så mycket större än Ny Tid heller, så vi skulle liksom ha varit kollegor, med tidsförskjutning.

Nu vet jag inte alls vad jag skall bli när jag blir stor.

Mai Palmberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.