I JONS hörde jag Cesaria Evora, Kap Verdes mesta sångröst, i Musikens hus i Uppsala. Det hade inte varit lätt att få biljetter, vi satt nästan högst uppe på balkongen. Det började med att elvamannaorkestern spelade sugande svängigt på diverse stränginstrument, trummor, klarinett och fiol. Och så tassade Cesaria in, barfota som alltid. Det är en klassmarkering.

Det hjälpte att ha sett henne förut och på närmare håll, så man kunde minnas hur hon ser ut. Vad man såg nu långt där nere på scenen, var en rultig tant sakta vaggande omkring i lång klänning med något slags slöja över. Och så kom den djupa, litet hesa rösten som sjöng sin melankoliska, rytmiska sång på kreol till det rytmiska ackompanjemanget. Kanske lite väl högt orkestersound.
Vad som sedan hände var ingen recension av denna konsert. Möjligen en recension av den blygsamma ventilationen. Och en recension av min dumdristighet att gå på konsert trots att jag hade feber.
Jag tuppade av. Min konsertkamrat fick inte liv i mig.
Konserthuset hade personal för sånt. Jag fördes omtöcknad ner för de branta trapporna till balkongens foajé och lades på golvet. Genom den stängda dörren kände jag igen den ena låten efter den andra. Cesaria har inte förnyat sig mycket de senaste åren. Chefen för hennes skivbolag Lusafrica utnyttjar henne som guldägg och förmår henne att turnera minst åtta månader i året.
Personalen som så omtänksamt och professionellt tog hand om mig turades om att gå in och lyssna på musiken. Cesaria har verkligen lyckats placera Kap Verde på kartan. Men den mollsång hon sjunger mest, den kapverdiska mornan, tycker jag har en kusin i den finska tangon. Små folk, som känt sig placerade på jordens yttersta kant och skapat sig en sångstil som något av ett identitetsmärke, djupfärgad av melankoli. När jag var i Kap Verde för sex år sedan intervjuade jag en av de bästa kompositörerna, Manuel de Novas. Knappt hade jag hunnit säga att jag var från Finland förrän han berättade om hur han som sjöman kommit till Kotka på femtiotalet och på ett dansställe hört tango, långsam, sentimental. Jag kunde försäkra honom att musikkusinen ännu levde.
Personalen i Musikens hus i Uppsala hade hittat bättre sittplatser åt oss. Men jag vågade inte flytta från min trygga plats på stengolvet, kände mig ännu illamående. Dessutom hade jag upptäckt att jag tydligen hade kissat ner mig när jag svimmade (till all lycka hade jag mörka byxor). Kände mig ömklig och äcklig.
Jag dolde min förlägenhet genom att berätta hur jag i Kap Verde också fått tillfälle att hälsa på hemma hos Cesaria Evora. Cesaria är från en fattig familj på ön Sao Vicente, men nu har hon haft råd att bygga ett trevåningars stenhus i Mindelo, öns kosmopolitiska stad. Jag och min reskamrat på Kap Verde, en portugis som tolkade åt mig, blev två gånger hembjudna till Cesaria. Hennes vardagsrum ser ut som ett oansat sjömanshem, fullt av snäckor, souvenirprylar och skivdiplom. Folk kom och hälsade på i en strid ström, Cesaria visade tydligt att en del inte var så efterlängtade. Hon hade kommit hem från en turné och gick med pengar i en tygväska på magen, som en muminmamma. Hjärtat och magen i Cesarias hem är köket. Dit in kom inte alla. Men vi blev bjudna dit.
Så jag kände mig inte utanför där jag låg bredvid kapphängaren på stengolvet. Väl omhändertagen kunde jag ägna mig åt nostalgi. Och hemma igen kom Cesaria mycket bättre till sin rätt i de inspelningar jag hade.