Hej.

Jag heter Sanna.
Det här är min plats i den här tidningen.
Just nu.

Jag skriver med standardtypsnitt.
Times New Roman.
Fast det blir nåt annat i tryck förstås.
Nåt lite snyggare.
Nåt lite mer auktoritativt.
Men ändå mina ord.
Som om de kom ur mitt liv.

Den 30-åriga kvinnans liv.
Ni skulle bara veta.
Fullt av möjligheter.
Proppfullt.
Alla de stora drömmarna.
Framför mig.
Bakom mig.
Ibland vet jag inte hur jag ska stå.

Eller vem jag ska vara arg på.
Jag vet inte.
Om jag har rätt att vara det.
Min bortskämda jäkel.

Ibland är jag rädd att jag bara inte fattat.
Att jag bara är löjlig.
Och ganska ofta önskar jag.
Att det räckte.
Att det var bra.
Att mitt bästa var gott nog.

Är det?
Snälla?
Någon?

Räcker det?
Tycker ni om mig?
Tycker ni om det jag gör?
Tycker ni alla säkert om det här?

Jag kan skriva på ett annat sätt om ni vill.
Ni kanske hellre vill ha en helt vanlig recension?
Jag kan skriva en sån om ni vill.
Jag skriver.
Jag skrev.
Jag har skrivit.
Jag hade skrivit.
Men jag ändrade mig.

Det blev bara luft.
Kvar.
Jag jobbade och jobbade.
Med raka marginaler.
Och ett leende.
Att skriva är roligt!
Att leva är roligt!

Men sen.
Bara luft.

Ingenting.

Och man vill stanna upp.
Och man kan inte stanna upp.

För det måste hända något.
För att man inte ska stängas in.
För att man inte ska känna suget neråt.
För att man inte ska ställa sig så nära kanten.

Jag måste hålla mig från kanten.
Jag måste hålla mig från mörkret.

För det finns ett mörker.
Mörkret finns.
Precis som det finns en strand.
En strand med vit sand.
Där man kan andas.

Och en föreställning.
Som bara spelas till och med lördag.
Gå och se den.