För en dryg månad sedan meddelade Sonera per brev sina landsbygdsabonnenter att bolaget ”förbättrar sina mobila tjänster i glesbygden”. Man berättade att man skall göra stora investeringar i en trådlös teknik som klarar åska och snö så mycket bättre än ”de långa och felkänsliga telefonlinjerna”.
Förändringarna drevs alltså av en fin omtanke om telefon- och datoranvändarna på landet. Som det sedan i medias bevakning har framgått handlade det uttryckligen om att trådtelefonerna i sin helhet planeras upphöra inom ett par år. Med dagens teknik skulle det betyda att många skärgårds- och landsbor helt förlorar sina kommunikativa förbindelser. Bolaget har inför denna oro försäkrat att den totala avveckingen av tråd- och stolpnäten kommer att ske först när den mobila tekniken kan garanteras. Idag är det alltså fortsättningsvis bara planering och faktiska lösningar som saknas. Men man har god tilltro till att övervinna de hinder som fjärdar, berg, tallar, granar och annat på irriterande vis utgör. Apparater och antenner kan göras effektivare, mastnät kan byggas ut, och alla utlovas få tillgång till den modernaste tekniken. Som exempel på hur den teknisk-ekonomiska utvecklingen sker idag är Soneras brev talande.
Det gäller också attityden i de språkliga formuleringarna.
Brevet hette förstås inte brev utan kundmeddelande. Tilltalet abonnent undveks konsekvent i texten. Att kalla telefonabonnenter för abonnenter skulle kanske ha kunnat frammana en bild av ömsesidighet och abonnenter kunde rentav ha tänkts bli uppmuntrade till att kräva att trådtelefon
abonnemangen skulle fortsätta fungera. Slutklämmen i brevet var entydig: mottagaren skulle inte göra något alls, utan lita på att få höra mera när förändringen blivit ett faktum. Det var väl en vänlig omtanke om den stackars konsumenten? Varför tänker jag då på affischer från Paris -68, där makten i form av De Gaulles långa näsa sade Tais toi et soi jeune! Nu skall vi som vuxna kunder på ett liknande vis syssla med det som oss tillkommer: tiga och vara nöjda.
På det endimensionella språk som används i både upptänkliga och oupptänkliga sammanhang undviks specifika nyanseringar och andra relationsangivelser än kund och försäljare. Abonnenter är alltså kunder. Köpförhållanden betonas medan innehållet i förbindelsen görs oviktigare. På så vis kan idag patienter på sjukhus, deltagare i arbiskurser, medborgare som besöker socialen, kallas kunder. Det innebär ju egentligen att sjukvårdspersonal, kursledare och socialarbetare hamnar i rollen av försäljare. Att alltid tala om kunder är som jag förstår det varken artigt eller praktiskt, det luktar lönsamhetstänkande och kortsynt ekonomism som avtrubbar mellanmänskliga förhållanden.
Att ett viktigt brev kallas för meddelande understryker också att det är envägskommunikation som gäller. Ett brev skulle underförstå en tvåvägskommunikation. Meddelanden behöver bara mottas och noteras. Avsändaren har makten och tilldelar mottagaren det nödvändiga. Det är lite svårt att tala om valfrihet när valet måste betyda att försöka hänga med i utvecklingen och bli så mobil som möjligt.
Att ett företag som Sonera i sitt brev talar ett tekniskt-byråkratiskt fikonspråk är helt i takt med tiden. Hand i hand med nedbrytandet av den tillsvidare fungerande sociala infrastrukturen, går ett ersättande av kunskap och pedagogik med manualisering i form av en teknisk-formalistisk svada. Vi omges av ett kvasisakligt språkbruk som fördunklar existensen av individer, relationer och maktförhållanden. Undra på att det idag finns en uppgivenhet där teknikens nuvarande utveckling kan uppfattas som den nödvändiga väg man är tvungen att följa.
När det gäller telefonernas art är frågan om rättvis tillgänglighet och lika kostnader för alla, bara den ena sidan av saken. Den andra och betydligt svårare aspekten hänger ihop med telefonteknologin som miljöfråga. Det är ju inte bara byggnadsmaterial och mat som kan vara mer eller mindre ekologiska, det gäller allt som tillverkas och används.
Jag blev glad när Christian Blom i höstas tog tag i problematiken och illusionerna kring de egendomliga drag som görs inom den moderna tekniska-ekonomiska utvecklingen, där hädelse blir lika med att inte följa det senaste. Han exemplifierade med precision hur radiovågor och elektromagnetiska vågor i vår omgivning är viktiga men osynliga som miljöfrågor. Och vilken låg ström en hederlig trådtelefon kräver.
Kan man ens säga att vi lever i en ”miljömedveten” omgivning om vi inte bättre reagerar på all den nya teknik som har stora konskvenser för den? Miljö handlar ju inte bara om det där hotet när polarisarna smultit, permafrosten tinat och regnskogen försvunnit. Det är visserligen inte heller så avlägset som vi försöker tänka oss det, i synnerhet inte om företagen får gå på i sina ullstrumpor.
Men miljötänkande handlar också om alla levande varelser idag, om hur vi överlever och mår som människor. Hur mår vi rent konkret av vår teknik, hur mår våra kroppar och psyken? Lika befängt som att tobaksindustrin en gång fick undersöka sin egen miljövänlighet, är att teknologiföretagen idag skulle vara de rätta att bedriva en sådan forskning om sig själva. Till det behövs fristående instanser som drivs av andra intressen, påtryckningar och krav på företagen. Denna vinter har Finland digitaliserats och digitaliseringen har ökat elförbrukningen drastiskt och skapat behov av mera kärnkraft. Men jag har inte hört Yles ledning tala om sitt miljöpolitiska ansvar. Hur ser deras miljöpolitiska program ut?
Jag har inte heller uppfattat Soneras miljöargumentation. Vi får tydligen nöja oss med kryptiska kundmeddelanden.
Mariella Lindén
