För ett par veckor sedan deltog jag i en stor middag i Shanghai. Det skålades flitigt för födelsedagar, trygga flygresor och nya hem, och stämningen var god ända tills en i sällskapet höjde sitt glas med orden: ”För ett fritt Tibet!”

Västerlänningarna höjde automatiskt glasen men i samma sekund utropade Liu, en av kineserna i sällskapet, röd av ilska att det minsann inte var något att skämta om. Oskyldiga människor hade bränts och stenats ihjäl, tibetanerna gick bärsärk och CIA-understödda Dalai Lama underblåste våldet med stöd av västerländska medier som spred falsk propaganda.
Där väst ser ett halvsekellångt förtryck av Tibets folk, kultur och religion, ser Liu lögnaktiga västmedier med större sympati för tibetaner som misshandlar han-kineser än för de blåslagna kineserna. Liu vet att västmedier visade bilder på nepalesiska poliser som slog buddhistmunkar, medan bildtexter påstod att poliserna var kineser. Liu vet att motståndet mot ockupationen av Tibet var en produkt av det kalla kriget och att CIA på 1960-talet understödde Dalai Lamas exilregering med 1,7 miljoner dollar om året (vilket Dalai Lama själv erkänt) för att denna skulle underminera den maoistiska revolutionen i området.
Liu vet också att det gamla Tibet inte var det Shangri-la det utmålas som i väst. Det var en teokrati med en liten överklass bestående av lamor och godsägare som ägde största delen av den odlingsbara jorden. Grovjobbet utfördes av livegna bönder och  regelrätta slavar. Klostren hade monopol på utbildningen och nunnor fick ingen utbildning alls, kvinnor som de var.
Liu vet att kommunisterna gjorde slut på slaveriet i Tibet, tilldelade fattiga bönder odlingsjord, byggde vägar, sekulariserade skolsystemet och införde rinnande vatten och elektricitet i Lhasa.
Det Liu antagligen inte vet är att kineserna därefter begått oförsvarliga övergrepp i Tibet. Tibets språk, kultur och religion försvagas i rask takt och tibetanerna har efter årtionden av kinesisk kolonisation blivit en underklass i sitt eget land. Immigrerade han-kineser har tagit över majoriteten av all handel i området. Den nybyggda järnvägen till Lhasa som sades bringa rikedom, turism och billigare varor har i stället fört med sig så många nya invånare att priserna skjutit i höjden. Turismen har visserligen ökat, men eftersom han-kinesiska resenärer helst reser med han-kinesiska resebolag har den knappt gagnat tibetanerna alls.
Liu vet inte heller att Dalai Lama, i motsats till vad kinesiska medier påstår, inte är ute efter Tibets självständighet utan i stället söker en verklig autonomi samt respekt för den tibetanska kulturen.
Det sorgligaste är att Tibet bara utgör en del av människorättsproblemen i Kina. Och för att Liu inte ska behöva tänka på dem fängslar de kinesiska myndigheterna människorättskämpar och andra högljudda individer landet runt.
Med fakta kan man bevisa nästan vad som helst. Det enda man kan lita på är sin politiska instinkt, sade Arundhati Roy under en diskussion i mars.
Det är naturligtvis inte lätt att utveckla en politisk instinkt i ett samhälle som bygger på censur och åsiktskontroll. Och Kina är långt ifrån det enda land som sysslar med propaganda. Men min instinkt säger att det är nåt väldigt fel med att ett gäng maktfullkomliga gubbar som förföljer oliktänkare, sprider lögner och vägrar journalister tillträde till områden som de själva åker in i med tankers – att de ska agera leende värdar för den enorma propagandafest som de olympiska spelen utgör.