”Jag har en naturlig relation till naturen.” Så vill många kalla sitt band till miljön i Finland, där många fortfarande tar sig tid för en kvick runda till sommarstugan någon gång i juli. Knappast kan detta band ens vara naturligt eller onaturligt – nej, inte ens hos människor bland sommarstugor, motorvägar och landsbygd. Och hur vårt samhälle och dess omgivning går ihop behöver man inte kalla onaturlig, det räcker med att kalla det ohållbart.

Att försöka värdera miljön demokratiskt är vi tvungna till. Det som är suspekt är att det just är staten av alla aktörer som har de största problemen med denna värdesättning, trots att man borde kunna kräva ansvar av partierna. Låt mig ge ett par exempel.

Pappersfabriken i Kemijärvi är ett kapitel för sig. Men priset för skogsindustrins omstrukturering känns ibland ännu värre för andra än Kemijärviborna. De landlösas stora folkrörelse MST anklagar redan Stora Enso för att stå i vägen för en landreform i Brasilien. De stora cellulosaföretagens intåg och massiva eukalyptusplantager hotar direkt en länge suktad jordreform, det vill säga en rättvisare fördelning av jorden. Och detta sker trots att Brasiliens fördelning av den ägda marken redan är den mest ojämlika i hela världen.

Stora Enso, som nu utvidgar i Sydamerika, är fortfarande ett delvis statsägt företag – i vilket Kela och staten gemensamt äger tiotals procentenheter. Ändå har småböndernas eller gummisamlarnas hållbara skogsekonomi inte en chans när motparten är Stora Enso. Dessutom förvärras den globala hungerkrisen ständigt av att bördig jord används för pappersproduktionen. Livmedlens priser stiger fortsättningsvis och även regnskog avverkas på vissa områden, indirekt också på grund av Stora Enso.

Problemen liknar dem som Neste Oil upplever i Sydostasien i och med sin biobränsleproduktion, som enligt Neste motverkar klimatförändringen. Att bränslet har prefixet bio betyder i Nestes fall att det är totalt ohållbart – både för klimatet och människorna. Neste är ju förresten också ett delvis statsägt företag – om det nu överraskar någon.

Den finska staten är alltså med ägarandelar med och godkänner och förvärrar vissa av de allra värsta miljöbrotten just nu. Dessutom klarar de finska parlamentarikerna av missförstånd och dålig politik också hemma. Finlands kärnkraftsiver är ett exceptionellt exempel, som redan används i marknadsföringen i andra länder som ett bevis på att till och med rationella nordbor som försöker försvara sin miljö faktiskt kan bygga ut kärnkraft. Då måste det väl vara väldigt hållbart och bra, tänker kanske någon, trots att medborgaropinionen i de flesta europeiska länder är direkt negativ. Och detta trots att byggandet av Olkiluoto 3 har överskuggats av konstruktionsproblem. Enligt Greenpeace motsvarar säkerheten inte det som i tiderna lovades, och priset har stigit ofantligt. Och nu vill alltså inhemska parter att kärnkraften skall byggas ut ytterligare – till och med för energiexport.

Att över hälften av medborgarna motsätter sig en utbyggnad tycks spela en mindre roll. Den 1 juni kl.13 arrangeras en demonstration mot kärnkraft och för en 30 procents minskning av växthusgaser i Helsingfors (http://ekakuudetta.info). Det är en chans att ta tillbaka initiativet och kräva att energisatsningarna görs på annat än kärnkraft. Det är också en chans att ta i bitar tron att klimathotet kan eller går att använda mot miljörörelsen för att kräva mera kärnkraft, ohållbara biobränslen eller stora, effektiva plantager.

Otto Bruun

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.