Visst låter det suspekt när en general blir president i ett arabiskt land. Så skedde förra veckan när Libanon äntligen utnämnde f.d. armégeneralen Michel Suleiman till landets tolfte president. Ceremonin beskrevs i den lokala pressen som en ”folkfest”, och både Iran och USA sällade sig till den närmast enhälliga jubelkören.
Men framtidsoptimismen som också vanliga libaneser gav uttryck för måste ses mot den bakgrund av kris och politiskt dödläge som fortgått i landet i månader. Optimismen innehåller med andra ord en redig dos av önsketänkande.
Onekligen är det ett viktigt steg framåt att det svårt tudelade landet lyckades ena sig bakom en presidentkandidat och välja honom efter ett tjugotal misslyckade försök sedan förra november.
Glädjande är också resultatet av förhandlingarna i Qatar för en vecka sedan, som ledde till en jämnare maktfördelning mellan de två stridande parterna, och som möjliggjorde valet av en president. Nu är oppositionen, med Hizbollah i spetsen, nöjd med den vetorätt som de får i regeringen.
Att en militär blivit president är inte heller alls lika illa som det kan låta. Den libanesiska arméns rykte och ställning bland libaneserna är jämförbara ungefär med brandkårens i andra delar av världen. Soldaterna ses mera som tjänstvilliga beskyddare än som dödens lakejer.
När det gäller den libanesiska armén är det neutraliteten som väcker folks beundran och välvilja. Till skillnad från alla andra nationella institutioner i landet är armén nämligen känd just för att vara neutral, vilket inte är fyskam i ett land som alltid tampats med sekterism av det blodigare slaget. Men samtidigt hör den nog till de svagaste och sämst utrustade arméerna i Mellanöstern, vilket också kan förklara populariteten.
Så visst finns det många orsaker att se presidentutnämningen som en positiv utveckling. Men den egentliga konflikten i Libanon är fortfarande olöst. Hizbollah håller stadigt fast vid sina vapen, och samlar hela tiden på sig fler. Nu har Guds parti dessutom fått vetorätt.
Hizbollah 1, Israel 0?
Patsy Nakell
